Aftonbladet – 8 december 1874, sida 3

ej ee VMA SVAV VYKRIN,y VM BIOIMTURSIvVvE o merna engå, stadna, rigtig äro numera täm delligen gällsynta. Det kan därföre med sä g,)kerhet antagas, att bruket äfven i dess: och dylika ord skall förr eller senare be telstämma sig för det ljudenliga stafsättet ng) Då nu emellertid Svenska akademien, i sit! 1-)senaste försök att ordna rättstafningen. ga) ekrifver dossa och mänga andra vacklande n. J ordformer i strid mot den fonetiska riktning. m: ) hvari bruket visat sig vilja gå, så frågas: on I kan det antagas, att akademien nu sedan år aJ 1801 och 1836 vunnit så mycket i anseende jd ;och myndighet, att hvad som då misslyckay-)des, nu skulle lyckas? Och då akademien i m I många fall medgifver tvänne slags stafning kl(v ex. stadna och stanra, jänta och gänta, tt bälg och belg, mumera och nu mera m. fl), a Så verkar hon ju icke för ästadkommande af enhet och fasthet i stafningen, utan gif. r j ver tvärt om häfd åt obestämdheten. At det sagda följer, att den, gom önskar 1-Jen orabulig enhet och fasthet i stafningen, t bör med ledning af den erfarenhet vårt och ;. Jäfven andra språks stafningshistoria gifver a l083, låta den jijudenliga teckningen, åtmin) stone i vacklande atafningsformer, hafva fö; i reträdst, samt att det nämda ryftet (fauthetiten) blott stär att vinna genom uppställandet af ljudsanligheten såsom stafningens högtlsta mål Detta hafva nystafvarne gjort, j.) Då akademien nu i många fall går i motelsatt led, så kan häraf med full säkerhet sln-Itag, att hon ej skall lyckas i sitt för öfrigt t fosterländska syfte att fasislå skrifseden, Jutan att hon — och de scm följa hennes a istafning — endast för en längre tid skola lyckas fördröja inträdet af den önskade fast. -Iheten. Gevom sitt tillvägagående, som i flera t fall går ut på att införa en. ofonetisk staf; i ning, och detta till och med då en ljudenlig jär tämligen allmänt gällande, gilver hon snarare ett kraftigt bidr.g till ökande af den ore. I da, som långt före rättstafnivgsmötetförefans. För riktigheten af den induktiva bevisledÅ ning, som här lemnats, kan anföras ett stöd Ifrån ett håll, där man torde hafva väntat Jen motsatt uppfattning. i I Rydqvist (Ljudlagar och Skriflagar si 87) har följande märkliga yttrande: Vid de tillfällen då den etymologiska stafningsgrun Iden, utan understöd af bruket, råkar ifärd med den fonetiska, plägar den sevare gå som isegrare ur striden, hvilket äfven stod klart för Rask, uppfattande bruket såsom näst uttalet vigtigast, och mägtigare än härledningen. Det är just på segern öfver härledningen, som neograferne i Frankrike och lEsglood förtrösta, i hvilka länder den nuI varande stafningens oformlighet med all rätt tillskrifves det under långa tidstföljder fort Isatta obavekliga etymologiserandet, utan blick för tidersas förändrade fordringar. I Då man na käpnper, att Rydqvist välj allmänhet stafvar efter bruket, men i många Ifall hällre stafvar efter härledning än et ter ljud, så måste man högligen förvånas öfver ett sådant erkännande från detta håll. I Förklaringen, som är tillfredsställande i Ifråga om själfva faktum, men visserligen icke i ett annat afseende, ligger däri, att I yttrandet riktats emot nystatvarne, hvilka Rydqvist, vid tiden för utgifvandet af det anförda arbetet, ärnu trodde i vissa fall hylla härledningen såsom högsta stafningsgrund. Men, säger man, låt vara att många af de ord, som vackla i stafningen, fortfarande trots ordlistan komma att så göra, så blifver dock oredan än större, om nystafvarnes: Människa, där, alt o. s. v. skulle i större mon vinna-mark, så att vi finge dubbelformer af ytterligare ett stort antal ord. Äfven denna olägenhet måste till sitt ursprung och till stor del skrifvas på akademiens räkning. Denna förefann nämligen, vid sitt första försök att reglera stafningen, skrifseder vacklande just i en mävgd af de ord, hvilkas stafning man nu vill ändra, och hon fälde ofta utslag till förmon fören stafning, som hade ingen grund för: sig (hvarken fonetisk eller etymologisk eller ens ett stadgadt bruk). Om det också mäste medgifvas. att det miss tag akademien begick på en tid, då vetenskapen ej ännu kommit på det klara med rättstafningens princip och lagarne för hennes rörelse, var vida mer ursäktligt än det misstag 1874 ärs akademi låter komma sig till last, då hon söker hämma en naturlig och förnuftsgill utveckling, så står det dock fast — och detta torde väl akademien själt kunna vidgå — att om stafningen människa, järn, där o. 8. v. af akademien upptagits på en tid, då denna stafning ännu hos vära bäste författare förekom, och således nu vore bruklig, så skulle dessa ords stafning för all framtid vunnit stadga. Då så ej skedde. så kan med full säkerhet antagas, att om ej rättstafningsmötet föreslagit ändring i dessa och dylika ords stafning, så skulle förr eller senare någon annan hafva gjort det. Ty förnuftets och historiens domar äro mäk tigare än både bruk och akademier, Betydelsen af den oreda, gom nystafringen hittills åstadkommit, har emellertid i hög grad öfverskattats. Denna oreda var ganska stor förut, och Rydqvist har, såsom vi visat, ej obetydlig skuld däri. Då t. ex. personer, som iesin barndom fått lära att stafva serdeles, fordne, sednare eller visste, få ge sådana ord stafvade på ett annat sätt, eller då deras barn efter Sundens rättstaf ningslära stafva — med Rydqvist — näsla, mäsling, vesla 0.3. v., så få nystafvarne bära upp ansvaret härför, fastän deras skuld här deis är att hafva följt Rydqvist, dels är alldeles obefintlig. Det mindretal, som antagit den nyastafningen, har med mycket få undantag följdriktigt tillämpat denna, och, hvad som ärvigtigast,nystafningen har ännv icke, såsom man i Första kammaren tyckes föreställa sig, i nämnvärd mon blifsit i undervisningen införd. Äfven om det senare hade skett, kan det icke betecknas såsom annat än ett ytterst groft misstag, då man talat om det hänsynslösa ofog, gom för närva rande på åtskilliga ställen bedrifves vid undervisning i rättstafsing, i det msn nämligen lär lärjungarne att ståfva på ett sätt, som spart sagdt hotar att makulera hela vår föregående litteratur.Detta yttrande, som vore förnärmande för Sverges lärarekår, om det icke genom sin fåkunnighet vore löjeväckande, har fälta — i riksdagens Första kammare! ) Vi medgifva emellertid, att en ständigt växande oreda (dubbelformer) måste framdeles genom nystafningen inträda. Låt också vara, att det alt jämt blitver ett fåtal, som skrifver människa, där 0: 8. V., så är det ingalunda antagligt, att detta fåtal skall btergå till den nu brukliga skrifseden; det skall alltid finnas en deljt fantaster, som äro nog oförsynte attlt låta hänföra sig af principer och förnuitsskäl. Följden blifver altså den, attlip vi under lång tid komma att få se ett myk14 ket stort antal ord stafvade på två olikalm cätt, Hvad skall den sansade och förnuf.ly, tige fosterlandsvännen göra under så fattali omständigheter? — Monne svära ve och föry bannelse öfver nystafvarnes tilltag och göra lg sin flit att själf stafva efter Ordlistan och lj att få denna af k, m:t påbjuden-i alla un lz dervisningsanstalter? Skulle detta också lh lyckas för tillfället, inses dock lätt, att detta 11; icke på. längden skulle leda till målet. ly Ett annat sätt vore att visa nystafningen lg det erkännande henne med rätta tillkommer q d 0 20 Hö 9. dh ch Ior ten Ene ft bom Atle EG Gt It RR TN ar nt DR CR Ir a NN FA Tr er DM Hr bög Jr bb BR DD SÖ a Ör AS ke Hr nn samt, om man känner sig ung och i stånd at: offra något af gamla vanor och fördomar, SA te ne talg mL MÅ VR OR NR RR RER