Aftonbladet – 7 december 1874, sida 2

EA —— L ————— den exekutiva makten. Samma intresse gör det till en pligt för mig atticke öfvergifva den post, hvarpå I hafven stält mig, och att till sista dagen innehafva den med en orubb lig ståndaktighet och en samvetsgrann vördnad för lagarne. På årsdagen af den napoleonska statskuppen, den 2 December, ianehöllo de flesta republikanska tidningar i Paris artiklar, i hvilka den imperialisticka regimen karakteriserades och det franska folket varnades för de napoleonska intriger, som nu så fräckt bedrifvas på ktskilliga ställen i Frankrike — intriger, om hvilka utgången af ett och annat val på senare tiden burit ett sorgligt vitnesbörd. Som ett bevis på den stämning, som råder inom det republikanska partiet mot Napoleon III och mot de tradi tioner, som i hans namn ännu förföktas, meddela vi här Republique Frangaises tör sta ledande artikel den 2 Dee. Den lyder sålunda: Man får icke förtröttas att påminna pa trioterne och frihetens vänner om denna olycksaliga dag, som för alltid bör skyldra i brottets, menedens och förräderiets tideböcker. Det är efter sådana kupper, som man dömer en man och som man dömer ett parti. Louis Bonaparte var just den man, som höfdes detta infama stycke; han var tillräckligt usel, sjunkep, beröfvad all moralisk känsla, nog skurkaktig, nog cynisk, nog grym för att spela denna rol och ut föra denna ogerningsmannabedritt, Paris är värdt en mässa! Diktaturen är väl värd alla dessa gemenheter, alla dessa vanärande dåd från den skamlösa lögnen till den himmelskriande meneden och till mordgerningarna! Hvad som är särskildt vederstyggligt, mest antifranskt i detta brutala besittningstagande af makten, i denna handliag af osminkadt röfveri, är icke blott våldförandet af alla lagar, attentatet mot nationens representanter, mördandet eller landstörvisningen af de bästa medborgare, undertryckandet af all offentlig frihet, utan framför alt detta oaflåtliga skojeri, lögnen upphöjd till doktrin och vorden ett permanent regeringsmedel. Bonaparte har aldrig haft något annat system, än att bedraga och insöfva motståndarne till sin brottsliga ärelystnad genom de högtidligaste försäkringar, ända till den dag då han kunde krossa dem. Då han åter beträdde Frankrikes jord, efter Februarirevolutionen, var hans första ord en lögn. Han lofvar republiken trohet, han ljuger! Han skrockar demokratiska formler, han ljuger! Han besvär konstitutionen inför Gud och alla menniskor; han gör expeditionen till Rom under förevändning att skydda Italiens oberoende; han tager initiativet till den allmänna rösträttens lemlästande, för att sedan uppträda som dess försvarare; genom. de nesligaste konstgrepp lurar han alla politiker och alla partier; han protesterar med barm mot ryktena om statsknapper: han ljuger öfveralt, han ljuger alltid! Det är likasom en naturlig sysselsättning för honom, ett nödvändigt behof för hans svekfalla natur, lika mycket som en nödvändigbet för hans politik, hans inkräktningsplaner och hans tyranniska åtrå. Det är lögnen, som till en delutgör havs styrka; i detta land at heder och trofasthet kan man sätta sig i skydd mot väldet; man öfverraskas alltid och besegras af lögnen. Det är en fiende, som man icke väntar; hunåra gånger offer för samma manövrer, har detta folk icke kunnat vänjas af med att tro på hedersordet, att sätta tillit till ederna. Bonaparte kände mycket väl denna ädla brist i nationalkarakteren; han visste, att han kunde exploitera den till omåttlighet och grunda hela sitt regeringssystem på sveket. Han var född i lögn, han har left i lögn och han har också dött i den, ty man har icke glömt att det var genom ett sista skurkstreck, som han framtvingade krigsförklaringen. Nu har Frankrike åter, ktminstone till principen, blifvit herre öfver sig sjelf, och det är all anledning att hoppas, att det icke mer skall lemna sig i händerna på dessa föregifna dynastiska räddare, genom hvilka det lidit så mycket. Den sista lexan var hård; man bör icke betvifia, att den skall bära frukt; cen beundransvärda ihärdighet, med hvilken nationen enhälligt och med milliontals valröster uttrycker sin tillgifvenhet för republiken, är en säker garanti, att hon icke skall låta afhända sig sin suveränetet eller låta bedraga och öfverraska sig af de monarkiska partierna och pretendenterne. Den olyckstulla årsdagen har detta år firats med lysande valsegrar; detta är ett lyckligt tecken för ett definitivt och snart upprättande af institutioner, som skola blifva verkligt nationella, det vill säga demokrati ska och republikanska, Samtidigt med budskapet har grefven af Chambord utfärdat en ny skrifvelse till sina trogna, hvilken väckt rätt mycket uppseende i Frankrike, som det tyckes. Journal des Debats skritver derom den 1 dennes : Under loppet at nationalförsamlingens gårdagssession spred sig plötsligen detryktet, att grefven af Chambord skulle ha utfärdat ett nytt manifest till sina vänner af yttersta högern och att det till och med skulle bafva blifvit uppläst på ett möte af partiet Denna underrättelse gjorde slutligen intryc ket af en verklig politisk tilldragelse; ty man försäkrade, att grefven af Chambord ännu en gång skulle ba uppfordrat rojalitternma gina anhänmava Att mntaReen Lå