Aftonbladet – 7 december 1874, sida 2

Ptt år och tre månader; jag sade detl just i går till Grace Detta yttrades med mycken -liflighet och hennes ögon höjdes åter mot hans. Cameron log och fortsatte: Ni håller noga reda. på tiden; j-g skulle icke kunna tro, att det var så länge sedan, Och under ett heltår och tre månader har jag således varit er tack skyldig för all er vård om min lille gosse.v j Mig tack skyldig! Ack nej, det är jag, som bör tacka er. Det var så vänligt att lerna honom i mina händer; ni kan icke tro, hur lycklig jag har känt mig deröfver. Hennes röst blef esäker och ögonlocken sänktes alt mera, kanske för att dölja några tårar, hvilka hon med all makt bemödade sig att återhålla. Det har varit en stor tröst för mig att veta honom vara hos er; men jag hindrar er ju från att taga plats. an hade hållit -hennes hand i sin uu der hela tiden som de talat med byarandra. Nu släppte han den. Kan ni skänka mig fem minuter? Ett leeride, som upplyste hela hennes ansigte, var Ruths enda svar. Han besvarade det med ett leende, knappt mindre ljust än hennes. ; Under en. stund samtalade de om likgiltiga saker, tills ; Cameron hastigt ambytte samtalsämne genom att fråga: Har ni trott, att jag under hela denna tid glömt er eller mitt löfte att för lifvet vara en vän till er? Ruth var några ögonblick tyst; derefter svarade hon, nu som alltid, sanningen, men likväl icke hela sanningen: Jag trodde icke, att ni hade glömt mig, och jag kände mig säker, att ifall jag nå gonsin behöfde erinra er om ert löfte, skul le ni också uppfylla det samma,