Aftonbladet – 7 december 1874, sida 2

ch då hon derför nu hörde, att doktor Cameron slutligen hade erinrat sig henne, re ste hon sig, tog Willie vid handen, följde race uppför trappan och knackade på dören till doktorns arbetsrum. Den för henne kära rösten sade: Kom in, och hon inträdde. Doktor. Cameron reste sig, men gick henne 3j till mötes; han endast räckte henne hanlen, men äfven detta såg hon icke genast ler hon stod med zedsänkta ögon; hon skulle icke egt mod att närma sig, så vida ej Willie, hvilken ännu hårdt fasthöll hennes hand, hade dragit henne med sig, tills hon stod framför James Cameron och han hade tagit hennes hand i sin.! Hon kände, att han med värma tryckte handen, och en hastig, blyg blick upp i hans ansigte sade henne, att han vänligt såg på henne. Och smedan hon tänkte endast på honom, men ej på sig sjelf, visste hon ickeaf, att hennes haud darrade i hans och att en fia rodnad läng. samt spred sig öfver hennes ansigte. Huru kommer det sig, miss Edgestone, sade Cameron slutligen, att ni förblir så oförändrad? Ni är er nu alldeles lik, som då jag först såg er, och det tror jag nästan att ni.skulle vara äfven tjugo år härefter, Jag ser alt omkring mig förändras, blott icke er, hvarpå beror detta?2 Jag vet icke, svarade Ruth enkelt, min helsa är god och mitt !if ganskalugnt, kanske är detta orsaken till, att jag så föga förändrat mig. Jag är glad deröfver; det inger mig en tro på beständighet och realitet åtminstone i vissa fall. Jag är verkligt glad öfver att ni är er lik — just sådan, som då vi sist träffades. Det är visst rätt länge sedan, tror jag?a j