Aftonbladet – 5 december 1874, sida 3

, genom, att en del ord få en ändrad teckning fö: .Jögat. Vidare har det sagts, stt dessa reform förslag vore osystematiska (privciplöse). där -Iföre att dess grundsatser tförsigtigt och ej I li dess yttersta konsekvenser tillämpats, på ;jsamma gång som nystafvarne beskylts, och I det ofta af samma personer, att åsyfta er I revolution i den lugna och historiska utvecklingen. (Såsom hvar och en kan se, t. ex. a! I lstafningen i denna uppsats, kuvpna de re former, som för värvarande tidsskede före Islagits, ej vålla något missförstånd eller Igöra någon nämnvärd olägenhet vid läs jningen.) Att motsägelsen ioch haltlösheter Jaf dessa påståenden redan flere gänger upp viasats, hindrar icke deras upprepande, ty inga skäl gälla mot bevis hemtade ur ockun: IPighetens virrvarr eller känslornas dunkel, IJohn Stuart Mill säger på tal om en annan Tvigtig framtidsfråga: Så länge en bsigt har äjopa rötter i känslorna, snarare vinIner än förlorar hon istyrka genom att hafva cmot sig bevisens tyngd. Ty vore hon arTtagen på bevisningen: väg, skulle bevisens vederläggande rubba hennes fasthet; men då hon endast hvilar på känsla, inträffar det. att ju mera hon ligger under i diskussionen, dess mera öfvertygade äro hennes anhängare, att deras känsla måste bafva nå gon djupare grund, som bevisen ej komma ät; och så länge känslan står kvar, uppkastar hon alltid nya logiska förskansningar för att bota de refvor, som blifvit gjorda i de gamla. : Om det således är i viss mon naturligt, att en reform af ifrågavarande art skall vara för känslan motbjudande, så är det också förklarligt, ehuru icke ursäktligt, om äfven i det teoretiska ordskiftet ovärdiga vapen begagnas, om bevisningens luga och klarhet färgas och grumlas af lidelsens glöd. Hvarje oväldig mäste vidgå — hvad me ning han än må hysa om reformens befogenhet —att så skett i förevarande fråga, och det t. o. m. i ett arbete, hvars författare allra minst kan skyilas för bristande kunskap eller skarpsinne. Att i ett eller annat afseende tänkvärda förnuftsgrunder anförts mot reformen, neka vi icke; vi säga endast, att det sätt, hvarpå det enskilda och offentliga tankeutbytet i detta ämne förts, bevisar, att frågan icke uppfattats såsom en blott principfråga, samt att de känslor. som satts i uppbrusning mot reformen, för närvarande äro dess farligaste motståniare. motståndare, som dock efter lugnare besin ning måste framdeles blifva fuilkomligt betydelselösa, Man behötfver blott läsa diskussionen i Första kammaren (Riksdagens protokoll 1874 Bå 4 s. 133 och följ.) anghende herr Casparsous motion om en skrifvelse till k. m:t rörande utsrbetande af en ordbok öfver svenska språket, för att öfvertygas om san ningen af det sigda. Man måste förvånar öfver den raskhet, hvarmed äfven våra lagstiftare döma i en fråga, sow de tydligen tj satt sig in i, öfver den sammanblandning af alldeles skilda frågor (rättstafningen och ordboksarbetet), hvartill harmen öfver den s. k, sprkkförbistringen gifvit anledning. och slatligen öfver den ofördragsamhet mot kätteriet på detts område — ehuru tillbtet på så många andra — hvilken röjer sig i diskussionens icke endast nttryck, utan äf ven syfie och resultat. Vi hänvisa våra jäsare till detta blad i Första kammarens historia, ett värdiet motstycke till den dis: kussion, som Ar 1871 i samma kammare fördes angående inrättandet af adjankturer i nordiska epsåk vid våra universitet. Det torde ej vara dristigt att antsga, det rättstafningsfrågan äfven då spelade en hemlig rol, och att, då kammaren afelog detta fosterländska förslag (beviljadt i gemensam votering), detta till icke oväsentlig del var beroende däraf, att de nya platserna med säkerhet skulle komma att intagas af neografer. Det öde här ifrågavarande reform rönt alt ifrån sitt första uppträdande förklarar emellertid sådana företeelser. Den veten: skapen ovärdiga skrift, som vår pu lefvan do störste spräökman utgaf emot reformför slaget — ett vanställande utsprång på hans månnabragds stolta byggnad -— slog an en ton och väkte till lif en här af harmfulla känslor, som utan detta stöd icke skulle vågat framträda eller åtminstone så säkert och oförväget yttra sig. I det mångsva rande eko, som denna skrift framkallade, förspordes inga pya eller bättre skäl, men, om möjligt, mustigare uttryck. Då den stora mängden, som i följd af sin egen och sakens natur måste vara emot reformen, baft ett sådant namn att trygga sig till, så är det i sanning underligt, att saken kunnat göra så stora framsteg, som hon hittills gjort. Denna framgång har emellertid retat motståndarne till äppu större bitterhet, en bitterhet, som blifvit af motsidan bemött med höflighet och undseende. Då emellertid angreppet varit ohemult, och grofva eller oxanna till-. mälen blifvit begagnade, så må det ej förvina, om äfven någon gång osminkad san ning segta eller säges. — Äfven om den nu i fröga varande reformen vore oriktig och aldrig kap genomföras — vi antaga tills vidare detta — så borde dock dess uppbofsmän icke förkättras, då de ju endast föreslagit ändring i en sak, som hittills verkligen undergätt flare sådana, då dess utom deras förslag äfven af motsidan borde er kännas vara väl motiverade och i alla händelser hafva åstadkommit en bättre utred ning af flere till rättskrifningen hörande frågor, än som hittills förekommit i vårt land, en utredning, som i all framtid måste blifva utgångspunkten för hvarje diskussion i detta ämne, Mev, säger man, då nystafningen obe etridligen vållar oreda och ökar den vacklan, som i vissa fail redan förut funnits, så bor de de värde förslagsmakarne åtminstone ha väntat att praktiskt tillämpa sina ändringar. till dess enighet på det teoretiska området vunnits ; ja, det är ett brott mot språket, och I hög grad orätt af några enskilda att för egen del begagna ett stafningssätt, hvars riklighet är af flere sakkunniga bestridd. Lätom ogs skärskåda dessa sager, som ända till trötthet upprepats i det enskilda och offentliga oräskittet. — Språkets uppgift dt mt bira mm vm —