Aftonbladet – 5 december 1874, sida 3

att hafva fängslat hans intresse, då hon öfverragkades-at en hastig fråga: Märy, hvad säger doktorn om mig? Sä ger han, att jag skall dö? — och när? Ack, Cyril, tala inte sål Ått tala om ex sak gör den icke annorlunda, än hvad den:är, jag önskar att så vere förhållandet! tillade han med ett bittert skratt. Men hvad säger han om mig ? upprepade han otåligt. Det vet jag icke; jag frågar honom aldrig. Det måste du göra; jag måste veta sanningen. Jag kan icke uthärda detta längre. Följande dag, då läkeren kom, framstälde Mary donna fraga helt oförbekållsamt. Lika öppet svarade han, att Cyrila tillstånd icke för det närvarande var farligt; anfallets våldsamhet var förbi, men det vore att frukta, att hans krafter, Pb nedsaita som de voro, icke åter skulle kuwna höja sig; detta gjorde hans tillstind betänkligt. Alt detta yttra: des i en kall och likgiltig ton, och då Mary täskte på Cyril, som i näsia rum låg: och väntade på det ord, som för honom gälde lif elier död, vände hon sig från doktorn med harmens rodnad på kiaderna. Samma eftermiddag upprepade hon för Cyril hvad läkaren sagt. Cyril yttrade icke något på flere minuter: derefter sade han med låg röst: Då han nästa gång kommer, ber jag dig lemna oss; jag måste tala vid bonom en: sam. Doktor Russell köm ej numera dagligen och Mary afbidade derför hans besök med stor oro. I sin fruktan atthan skulle stöta ifrån sig Cyrils förtrosnde, skyadade hon honom till mötas, då hon följande söndagsafton hörde hans välbekanta steg itrappan. Doktor Russell frågade henne aldrig om