Aftonbladet – 5 december 1874, sida 3

ron satts sig för företa gången ned i dettarum. Cyril Thornton, hvilken, såsom han sjelf sade, isko hade någon annan att vända sig till, öppnade derefter sitt hjerta för denne ho: nom främmande man, till hvilken han från första stunden hade känt sig förunderligt dragen. Cyril meddelade Cameron alt, hvad denne blott alt för väl redan visste, men han framstälde äfven många saker i helt nytt Jjus. Och så kom Winifreds make att so mycket annorlunda, än khan förut sett det. Stackars Cyril! Förkrassad af samvetsagg, tycktes han söka etislags ursinnig lindring i att hopa anklagelser på sig sjelf, men förstod icke, att medan han sökte fritaga från fel den olyckliga gvinna, hvars förskräckliga slut hade gjort honom till hvad kan var, uttalade han i sjelfva verket. domen öiver henne. För sig sjelf hade han inga ursäkter, men ack, huru många för henne! Dessa ursäkter vero de samma, som hon sjel! istalat sig, genom hvilka hon fäst honom vid sig, och hvilka han antagit som sanna. Och den mar, gom bredvid honom under oafbruten tystaad åhörde hans bikt, visste stt de voro falska — falska som det hjerta hade varit, hvilket diktat dem. Hvad är er afsigt med att yppa alt detta för mig? frågade läkaren slutligen. Jag har en bön till er, en bön om en mycket stor ynnest. Då ni företa gången säg mig på bron den vatten, sade ni: lita på mig. Jag gjorde det då, jag gör det änon. Jag vet icke sjelf hvarför; jag vet blott, att jag kan icke annat, och lctvar ni att uppfylla min bön, skall jag äcna det lättare att dö. Då jag är död -— han gjorde ett. uppehåll, suckade djupt och fortfor: Då jag är död, fins ett bref, som jag önskar skall lemoas i doktor Camerons händer, Jag har deri sökt rentvå minnet af