Aftonbladet – 4 december 1874, sida 2

ikets intressen; att vi hafva eröfrat rikaandet i ett hederligt krig, i ett försvarsrig mot Frankrike, mot hvilket vi skydlade vårt eget skinn. Icke för ElsassLothringen hafva våra barn utgjutit sitt lod, utan för det tyska riket, för dess enwet och skyddandet af dess gränser, på det ransmännen vid ett nytt anfallskrig, hvil zet Gud länge afvärje, men hvilket de dock olanlägga, icke skola hafva någon möjlighet att genom Strassburgs och Weissenburgs utfallsportar inbryta iriket. I rikets intresse och icke i Elsass Lothringens hafva vi upptagit dessa herrar i vårt sköte och båtit dem blifva delaktiga af riksförfattninsens välgerningar. Icke för er skull, mine herrar, vi kunna lefva här utan er (mun: terhet), utan på det vi genom den afgjoråt ientliga kritik, som I underkasten vär administration, skola kunna blifva i stånd att tpptäcka möjliga brister i vår förvaltning. Jag sjelf är herrarne tacksam för mycket, af hvad de säga här, och känner mig ofta träffad. Vi äro ju alla menniskor och kunna blott åstadkomma det menskligt är, och vårt värf blifver ännu kinkigare zenom det motstånd, vi möta der, och det är icke lätt att ständigt hålla de dugligaste och mest användbara tjenstemän i brechen. Jag anser det derför öfver hufvud tyttigt, att herrarne tala här och belysa alla skuggsidorna. I hela nutidsregimen värderar jag ingenting så högt som den abgoluta offentligheten; ingen vrå af det offentliga lifvet får vara mörk (mycket bra!) och till och med om den förre talarens lilla olindlykta med sitt gula sken till hans egen skada blott belyser honom, är detta dock vättre, än om den alls icke lyste. Jag är acksam för äfven den skarpaste kritik, så änge den håller sig till fakta — om den ;jort det här, kommer sedan att visa sig — och den skall få ett svar, som håller sig till fakta. Jag har sålunda velat beona, att vi hålla på rikets intressen, unler det I, mine herrar, dels hållen på eåra okala intressen, dels på ett förflutet, som visar er till Paris, och till ett närvarande, som visar er till Rom (Åhk! från centern.) Vi stå på alldeles olika ståndpunkter. Jag ir öfvertygad om, att rikets och Elsass Lothringens intressen slutligen skola blifva identiska, men visserligen icke derigenom, att rikspolitiken underordnar sig provinsernas lokala behof, eller derigenom, att hrr Simonis och Winterer föreskrifva oss vår politik. På det sättet skulle riket blott få ett kortvarigt lif. Den föregående talaren har di rekt riktat ett utfall mot mig, och hr Dunc: ker uttalade sig i ett föregäende möte om upprättandet af den rådgifvande ständerförsamlingen. Det är mycket rätt: jag har för ett par år sedan — ja, jag kan närmare angifva tidpunkten — ända tills jag lärde känna de närvarande elsass-lothringska deputerade, hyst sangviniska åsigter om möjligheten att upprätta ett konstitutionelt och parlamentariskt lif i Elsass-Lothringen, Jag skall strax säga er, hvad som då förde mig bakom ljuset. Nu, då vi hafva lärt känna den tonart, hvaruti de nämnda deputerade yttra sig om rikspolitiken och rikets intressen, har jag — oaktadt jag vis. serligen icke brukar vara rädd i politiken — känt en viss fruktan att påbörda riket en institution, som kunde leda derhän, att vi finge en parlamentarisk församling i Elsass-Lothringen, hvars majoritet delade hrr Simonis och Winterers uppfattning och Msigter. Jag tror, att ett sådant parlament skulle vara en stor fara för Europas fred. Det är möjligt, att valen kunde utfalla annorlunda än de nu varande, men jag är icke alldeles säker derpå, och vi måste se andra allvarligare prof. Ett parlament, som :hufvudsakligen finge sina inspirationer från Frankrike och Rom (oro och protester i centern) kunde icke bestå utan en ständig konflikt med regeringen. Det skulle åstadkomma en upphetsning i Frankrike, ja, kanske i hela Europa, och jag anser, att det då skall blifva kinkigt att kalkylera fredsutsigterna med samma sannolikhet som nu, då vi kunna beräkna dem på ett år eller något mer. Det är derför jag valt en annan form för denna rådgifvande församling. Jag vågar icke, så gerna jag skulle vilja — och de ord, som hr Winterer citerat af mig, visa just huru jag förut hängaf mig åt det ogrundade hoppet, att det var möjligt — jag vågar, som sagdt, icke gifva denna sak en form, hvarigenom riksdagen kunde förkasta den, hvilket kanske skulle strida met dess känslor, eller också antaga den, och derigenom skapa en institution, som kunde skaffas ur verlden genom ett nytt riksdagsbeslut. Om mycket flagranta saker inträffade, skulle vi anhålla om och erhålla riksdagens samtycke, men herrarne äro säkert ense med mig deruti, att det skulle vara ytterst obehagligt för en församling att upphäfva en sådan ordning, sedan den en gång blifvit antagen. Vi hafva derför valt denna utväg. Med afseende på skollagen är jag ense med hr Duncker deruti, att vi högst sannolikt, ja, jag kan säga helt säkert, måste gripa in ännu mer energiskt (oro i centern). Skolundervisningen i Elsass hörde till den bästa i Frankrike, men den tål dock ingen jämförelse med Tysklands. I kunnen se, hvarthän den franska nationen nu kommit med sin skolundervissing; den kan icke upprätta något varaktigt, derför att det är alt för lätt att föra befolkningen bakom ljuset för att icke säga att ljuga för den, sä att den icke känner sina egna intressen, Den lättrogenhet, som hör till det franska väsendet, har befolkningen i Elsass ännu icke frigjort sig ifrån. Helt och hållet fri från skuld i detta hänseende är skolundervisningen icke, sådan den hittills varit; ty vissa element hafva inflytande på den — element, i hvilkas intresse det låg att, om icke göra barnen