Aftonbladet – 4 december 1874, sida 2

Förhandlingarna i tyska riksdagens mån dagsmöte öppnades af den elsassiske deputeraden Winterer, som förklarade, att budgeten för FElsass-Lothringen uteslutande vore lämpad efter rikets fördel, men alldeles icke bekymrade sig om det eröfrade landets intressen. Alla utgiftsposterna vitnade derom. Betydliga summor hade blifvit anvisade till förbättrande af de förstörda vägarne, och man ville sålunda göra denna sak till en särskild angelägenhet, oaktadt det var rikets pligt att betala omkostnaderna, emedan det var tyska trupper, som förstört vägarne under kriget. På samma sätt förhölle det sig med universitetet i Strassburg; antalet af de elsass-lothringare, som studerade vid det samma, var ytterst ringa, och man hade upprättat det blott och bart till fördel för riket, som skulle använda det till ett redskap för germaniseringen, som ett bålverk i kulturkampen. (Ja, det är alldeles rätt.) Regeringen hade gjort en jämförelse mellan Elsass och Badens ställning och funnit en tröst deruti, att elsassarne ännu betalde något mindre skatt än badensarne; hon hade emellertid glömt, att rikslandet icke hade någon skuld. Budgeten skulle först öfverensstämma med landets verkliga kraf, då man utplånade de otaliga tendentiösa utgifterna af politisk karakter; särskildt borde man minska budgeten för den offentliga undervisningen. (Hånfulla utrop.) Man slösade rent af med penningar för undervisningsändamål. (Protester.;j Man hade i kultarkampens intzesse upphäft de blomstrande andliga undervisningsanstalterna, som voro så omtyckta af befolkningen, och i stället upprättat vida dyrbarare verldsliga institut, utan att man dock var i stånd att afhjelpa den brist på lärarkrafter, som regeringens radikala åtgärder framkallat. Duncker af framstegspartiet hade i förra sammanträdet (då första behandlingen af denna sak började) uppmanat regeringen att gå ännu mer energiskt till väga på detta områds. Det preussiska framstegspartiet tyckes hafva en egendomlig uppfattning af friheten, I Eisass förstode man med frihet individens skydd mot statens allmakt, föräldrarnes rätt att afgöra, huru deras barn skulle uppfostras, (Starkt bifall från centern.) Till slut protesterade tal. mot det föreslagna lånet. Riksdagen hade ingen kompetens att afsluta ett lån för ElsassLothringen ; dess samtycke måste nödvändigt inhemtas, och han kunde till stöd för sin mening åberopa rikskanslern, som förut mycket bestämdt förfäktat denna åsigt, i det han gifvit rikelandet förhoppning om en särskild representation. Hr v. Bismarck svarade: Jag anser det icke för lämpligt att ingå i ett närmare bemötande af den före gående talarens anförande och icke häller af hans landsmang, i inskränktare bemärkelse, från föregående debatten, emedan de ståndpunkter, på hvilka vi befinna oss, äro alt för inkommensurabla, ätt vi skulle kunna öfvertyga eller vederlägga hvarandra på ett sätt, som vore ömsesidigt öfvertygande. Vi tala i viss mån olika språk och förstå icke hvarandra, emedan vi, fastän vi tala tyska, dock utgå från olika grundsatser, hvilka vi erkänna som ledande. Talaren har på det skarpaste tecknat olikheten af sin ståndpunkt med vår, då han förebrår oss, att vi vid upprättandet af universitet i Strassburg haft i sigte rikets intresse, men icke de elsass-lothringska intressena, Mine herrar! Jag kan blott fullfölja rikets intresse, och jag hoppas, att elsass-lothringarne med tiden skola komma derhän, att de skola anse rikets intressen förenliga med ElsassLothriogens. Ännu hafva de icke kommit på denna ståndpunkt, och derför är en diskussion om dessa saker tämligen ofruktbar. Ja, mine herrar, vi ha upprättat universi tet i rikets intresse, i rikspolitikens intresse, likasom vi öfver hufvud taget i rikspoliti kens intresse hafva införlifvat denna landsdel med Tyskland. (Mycket rätt! från ven: stern.) Det böra dock herrarne genom sin ställning i en korporation, som represerterar fyrtio millioner menniskor, kunna inse, att den icke verkar för Elsass-Lothringens specialintressen, utan i första rummet för —————m— —— 0 — mmm