gon högre grad än för någre få år sedan, för närvarande påkalla åtgärder i denna riktning eller synas utlofva framgång för sådana bemödanden. Man torde derför nu ej synnerligen tveka att åter beträda de partiella förbättringarnas väg, derest i någon enskildhet skulle visa sig verkligt behof af en förändring, som icke bör undanskjutas till den obestämda framtid, då en helt ny presslag kan komma till stånd. Allra minst bör tvekan uppstå, derest en ifrågasatt ändring hör till de delar af de fallna presslagsförslagen, som med bifall mottagits och redan kunna anses vara af den allmänna meningen godkända. Så det ena som det andra är händelsen med den af 1871 års publicistmöte och 1872 års konstitutionsutskott yrkade ändring, nämligen införande i presslagen af ett stadgande, som bestämdt och otvetydigt hänför alla hos kommunala myndigheter och inrättningar befintliga protokoll, beslut, skrifter och handlingar under offentlighetens domvärjo. Efter hvad i denna sak redan timat, förmoda vi, att en kort motion å nästa riksdag skall vara tillräcklig att föranleda antagande af ett grundlagsändrings-förslag att hvila till afgörande å 1876 års riksdag, då äfven några andra ändringar i tryckfrihetslagen — uteslutning af de nu der inblandade, otillräckliga föreskrifterna om literär eganderätt — skola till slutbehandling företagas. Hvarför det är af vigt, att en ändring i ofvan omförmälda syfte ofördröjligen vidtages, skola vi i en följande uppsats närmare angifva.