Aftonbladet – 4 december 1874, sida 2

qvaft och mörkt förmak och enlång och mager gammal qvinna, med barskt utseende och en styf hvit linongsmössa på hufvudet, hvitt förkläde och ett yfvigt, veckadt fräs kring halsen, mycket prydentligt kom emot henne och yttrade sin fägnad öfver, att någon af den unge mannens egna anhöriga kommit för att vårda honom — först dä gaf Mary vika för sin känsia, och utan at: ens fråga hvem den gamla gvinnan var, slog hon häftigt sia armar kring hennes hals, utan an ringaste omtanke hvarken om fräs el ler mössa, stötte i hasw-heten af henne glasögonen och brast i våldsara grät, Ovan vid dylika häftiga utbrott, frigjorde den gamla gvinnan sig med svårighet från den nykomna slägtingens armar, slätade ut sitt förkläde, upptog och satte åter på sig glasögonen och undrade med dystra aningar, hvad gagn denna oregerliga flicka verkligen skulle kunna göra i sjukrummet, Men hon hade icke behöft vara orolig; då Mary torkat bort sina tårar, var hon sig åter lik, verksam, sansad och ifrig att kunna vara till nytta. Det fins ingenting, som bättre klarar luften, än en liten regnskur, yttrade hon och tillade liksom ursäktande: Det var ett så hårdt slag för oss alla, och jag blef sh tröstad af att se er här, att jag började gråta. Grace Ingles — ty det var hon — svarade på Marys fråga om Cyril, att han hade varit och ännu var mycket illa sjaäk. Får jag so honom? frågade Mary, som hbälst utan uppskof önskade möta det värsta. Han är der inne, svarade Grace och pekade på en dörr till ett närgränsande rum. Mary studsade tillbaka och blef mycket blek ; hon hade icke förestält sig att Han var så nära. Ni kan gå dit in, om ni så önskar, men jag är rädd, att ni med bestörtning