Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

gång kallat maka — den man, som han icke kunde förlåta: Cyril Thornton. Han gick hastigt vidare, med bortvända ögon och med den känsla at fasa och vämjelse, man erfar. då man ovetande satt. foten på något vederstyggligt krälande djur, Snart var han öfver bron och såg sin vagn komma närmare för att möta honom. Cameron kände sig glad öfver alt, som skyndsamt förde honom bort från den hatade mannen. Hem, ljöd hans enstafviga order till kusken. Ursäkta att jag frågar, sir, sade denne och kastade en orolig blick framåt bron; inte såg ni en herre nyss gå öfver bron? Ni skg väl inte någon stå der nyss, sir? Hvilken herre? frågade hans husbonde häftigt. Det vet jag inte, sir; men han gick nyss här förbi och såg så blek och förvirrad ut. Han stannade först här och tittade ned i floden och bar sig. så konstigt åt, kastade upp armarna öfver hufvudet och vred sina händer. Jag trodde han ämnade kasta sig i vattnet; då han fick se mig, uppgat han ett rop och gick längre bort, framåt bron, Jag hoppades, att ni hade fått ögonen på honom, ty inte var han här I Zngon god afsiot Acröm är jag säker. Inte i någon god afsigt! Nu fattade doktor Cameron det vilda uttrycket i den unge mannens aftärda ansigte och förstod hvarför hans blodsprängda ögon voro vända mot det dunkla, oroliga vattnet och hvarför hufvudet var bart. Cameron kastade en blick till: baka öfver bron; han nästan fruktade attse rummet tomt, der den ensamma gestalten nyss stått. Nej, han stod till all lycka ännn qvar. Vänta på mig här, Donald; jag tror mig se den person, om hvilken du talar. Doktorn vände om och gick fram till den orörliga gestalten, och utan att vidare be