Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

DI allullgae UOfaLloriCif UCL Val Oj UC n lqvafva luftkrets, gom hans snille sköt sin blixtar; det var från denna dunkla grotts som den flitige anakoreten utsände sina skri ser åt alla håll af den lärda verlden; de var här som professorn höll sina föredra; rJoch seminarii-direktorn meddelade sin un dervisning ; det var mot denna hårda bräd lapp som exegeten nedskref sina bibeltolk ningar och tondiktaren upptecknade sin: aoter; det var lutad mot denna huf vudgärd som hymnologen uttänkte sin: osalmer; det var fastläst vid denna bädd som regebeskrifvaren fortsatte sina ströf tåg kriog alla verldens trakter och naturforskaren mönstrade sina iakttagelse öfver fåglarnas fria lif. Ty han hade äfve: han ex gång, under andra fyratio år. andat sommarens vindar och trotsat vinterns snö storm; ingen hade för naturens under haf att öppnare öga, haft ett vaknare sinne är han. Han hade som gosse vuxit upp på landet, hade som yngling följt den stor Linn på upptäcktsfärder kring Upsala slätten, han hörde blommornas bikt, har blef insekternas förtrogne, han förstoa fiskar aes stumma språk och kände fåglarnes hvar dagslif; han hade som man lefvat åratal Stockholms skärgård, hade fiskat och jagat ströfvat i skog och mark, ofta vadatikärr pfca tillbragt natten under himmelens tak Och nu — detta tvära afbrott från naturli till det instängdaste kammarlif, under bibe hållande ändock af samma själshelsa: dett: afsked för alltid från den yttre verlden: växlande intryck, med bevarande ändock ai oförminskadt deltagande för alla dess högre angelägenheter; detta cellfängelse under er dryg mansålder, utan hinder ändock för der fria andens stigande flygt mot ljuset och :ankens . trägna dagsverke i vetenskapens jenst. I sanning ett märkvärdigt lefnadslopp, väl förtjent att akta uppå, hur enke! än dess yttre historia är att förtälja. Samuel Ödmann föddes i Vexiö juldagen 1750 och afled i Upsala den 2 Oktober 1829. At högt intresse är det att vid minnesteckoarens hand följa denna lefnadsbana från vaggan till grafven. Vi se den begåfvade 3s0ossen uppväxa i sin morfader prosten Sa muel Wiesels patriarkaliska tjäll, hvars plägseder han på äldre dagar skildrat i sin bekanta tafla af ett presthus i Småland från förra århundradet-, en i sitt slag oöfver träffad idyllisk målning. Hvad hos honom: i främsta rumnaet inplantades af uppfostraren sar kärlek till naturen och vördnad för bi beln. I öfrigt fick hav atvecklas efter eget behag, fri för alt tvång, obesvärad af alla exor. Derefter satt i Vexiö skola, gjorde han snabba framsteg och fick äfven tillfälle Jill öfning af sina medfödda anlag för muJsiken. Student i Upsala före fylda aderton år, egnade han sig till en början företrädes vis åt studiet af grekiska och österländska språken, men drogs tillika af en oöfvervin aelig kärlek och håg till det vidsträckta kunskapsfält, öfver hvars alla områden Liane inzu då förde sin blomsterspira. Iogen del:;og lifligare än han i de oförgätliga utvandringar, som, vid naturens uppvaknande ur vinterdvalan, anstäldes af den store natur siaren i spetsen för en skara af ofta ända till två hundra vetgiriga ynglingar, och man hörde Ödmann på ålderdomen yttra, att han sällan känt sig så lycklig, som då han i anga dagar, fick i förväg för andra, till Linn öfverräcka ett vackert exemplar af någon sällsynt blomma. Vid tjuguet: års älder tog han filosofie kandidatexamen, men nödgades derefter, på grund af medellöshet, att emottaga en informators befattning i Delsbo socken i Helsingland. Den bekantskap, han derstädes gjorde med den gamle prosten Knut Leneus blef af stor betydelse för Ödmanns utveckling och bildning. I Lenei rikt försedda bibliotek tillstaddes det honom att mätta sin kuaskapshunger, hvarjämte han fick tillfälle att på nära håll se och följa läseriets första rörelser i Delsbo. Antagligen var det på grund af de då gjorda iakttagelserna som han i en senare tid skref sin förträfflisa och sant frisinnade uppsats: om andligt ljus, svärmeri och samvetsfrihet. Hans nästa vistelseort från 1773 och sedan oafbrutet i nitton år blef den till Vermdö pa etorat hörande Ingarön. Af hans lif och verksamhet derstädes i den dubbla egenskapen af skolmästare och kapellpredikant ger prof. Böttiger en intagande skildring. Der var det Ödmann, delande sin tid mellan djupgående vetenskapliga forskningar och undervisning åt allmogens barn i abebok och katekes, grundlade det anseende för ovan lig naturhistorisk lärdom. som riktade Ve tenskapsakademiens uppmärksamhet på honom och föranledde hans inväljande år 1784 till: ledamot af detta samfund. Der sammanskref han sitt berömda arbete Strödda samlingar ur naturkunnigheten till den heliga skrifts upplysning, ett verk der naturforskaren med ens framträder som bibelforskare och grundlig filolog, hvilkens namn innan kor: blef ryktbart äfven utom Sverige. Der var det äfven han, omkring åtta år efter sin ditkomst, en gång under jagt efter vattenfåglar ådrog sig den starka förkylning, hvilken snart utbröt i en häftig och envis frossa, som sedermera återkom regelbundet vid hvarje försök, som den sjuke gjorde att åter vistas i fria luften, Sä fick han genom tvånget en vana att lefva inne stängd på sitt rum och för det mesta hvilande på en säng. Den yttre luften blef hans skräck, hans trånga kammare småningom hans enda verld. Men just från denna tid är det. som hans andes vingar börja växa nå allvar. Den för lifstiden kroppsligt bräckte gör hela den svenska o.tmänheten till sina skolbarn. Han vile lära sina landsmän att läsa, men läsa, äfven till tidsfördrif, sådant, hvaraf de kunde hemta upplysning och gagn. Derför skref han, öfversatte, utgaf bok på bok, predikosamlingar i mängd och talrika resebeskrifningar, och författade derjämte flere lärda originalarbeten. Utnämnd till kyrkoherde i Gamla Upsala och till adjunkt iteoJogiska fakulteten vid universitetet, ditflyt tade Ödmann i början af sommaren 1792 Den nu inträdda perioden af hans lefnad utmärker sig från början till slutet genom en med jättelik kraft och uthällighet fort satt verksamhet i lärdomens, kyrkans och högskolans tjenst, för hvilkens riktning och vigtigaste frukter en utförlig redogörelse meddelas i minnesteckningen, Utaf de tronne atbandlingar, som inrymmas i den bok vi anmäla, torde minnesteck ningen öfver Kellgren vara ur literaturhistorisk synpunkt den värderikaste. Författarens vppgift har här varit en tvåfaldig: att I ny belysning framställa Kellgrens hild, dervid i flere punkter rättånde hvad förnt om honom meddelats af Atterbom och Wieselgren, samt att lemna ett bidrag till bedömandet af den i vår nyare vitterhet så djupt ingripande striden mellan Kellgren och Thorild. Om det förträffliga sätt, hvarpå den först nämnda uppgiften blifvit löst, kan ej råda mer än en mening, Särskildt hör framhållas den förtjenst, Böttiger inlagt genom sin på sakutredning fotade vederläggning af P. Wieselgrens ur luftån gripnal beskyllning emot Kellgren, att denne blifvit af Gustaf TIT antagen till agentx för pre dikande af lättsinnighet och dåliga lefnadsseder. I Böttigers teckning framstår Kellren såsom ej hlatt ett Ivsande anille men