Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

hufvud vid denna plågans bädd, ty han kände att det fans en person, mot hvilken han sjelf bar hat. Den eländige på sin halmbädd var icke sämre än han, endast svagare; hur kunde då han predika försonlighet och un. dergifvenbet? En mindre strängt rättvis man än James Cameron skulle bortjagat dessa mörka tankar, men han bade, bland mycket annat, äfven lärt att döma sig sjelf strängare, än han dömde andra. Han hade hunnit. till midten af bron, af: tonen var kall, en genomträngande blåst strök fram öfver floden, som mörk ooh dy: ster rullade fram djupt nedanför. Doktorn stannade för att tillknäppa sin öfverrock, ty det var icke godt att emotstå denna skarpa vind; han hade trott sig stå ensam på bron och blef derför öfverraskad, då han hära bredvid sig hörde ett ljud, med hvilket han blifvit blott alt för förtrolig: en bård, torr och ihålig hosta — en riktig döds hosta. Läkaren såg sig om. Ett stycke fram: för honom, med ansigfet höjdt öfver broräcket, stod en ensam man, synbarligen helt ung. Detvar någonting i ställningen, som väckte doktorns uppmärksamhet; mannen var barhufvad; bredvid honom på bron låg en hatt, han höll båda händerna tryckta till venstra sidan, som om ban lidit af en svår plåga. Säkert miste han hört att fotsteg närmade sig, ty han vände sig hätf tigt om. James Cameron vaeklade ett par steg tillbaka, liksom träffad af ett hårdt slag, ty i det hemskt aftärda, bleka ansigtet igen kände han den man, hvilken han blott en gång sett, men sedan aldrig kunnat glöm ma — den man, som bragt brott och vanära öfver hans hem och till en ryglig, förtidig död fört dep gvinna, som Cameron en