Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

lär förbi; historisk sanning och ingenting ar Inat än sarning är numera nästan undan tagslöst den akademiske minnestecknaren valspråk. Så vill tidsandan bafva det Joch då akademien lyssnat till hennes bud Thbar hon för egen räkning ej gått miste on lönen. Det nu lefvande slägtet, som skjute lifrån sig äreminnets glitterguld, dröje Imed tacksam beundran framför hvarje n) I minnesvård, som af den grundliga forsknin gen, den kärnfulla vältaligheten inom d adertons krets uppreses åt svenskheten banErförare på odliagens hufvudområden, k hjelten, tänkaren, skalder, religionsläraren statsmannen, folkuppfostraren. För denna tionella sjelfkännedomens utvidgande, der medborgerliga andans stärkande och föräd ling kan den literära verksamhet inga lunda vara betydelselös, hvars offentlig tillkännagifna syfte är skapandet af eti Pantheon, som till sist skall omsluta al hvad Sverige egt stort och beundransvärdt. I detta Pantheon har stodernas antal fö) ieke länge sedan ökats med trenne nya, a! en mästarehand mäjslade ät tre af snillet: och smakens stormän i vårt land: Samue Ödmann, Johan Henrik Kellgren, Erik Johar Stagnelius. Professor Böttigers minnesteckningar, upp lästa på Svenska akademiens högtidsdaga: ären 1867, 1869 och 1871 samt förut införda i akademiens Handlingar, äro, i följd af upp giftens beskaffenhet, fristående essays. icke sammanhållna af något i sjelfva teckningen synligt föreningsband. Ett sådant är dock gifvet i och genom ämnets art Vägbrytande personligheters lefnadslopp skildrar ingen på ett tillfyllestgörande sätt som ej ser dem i den fulla belysninger från deras historiska omgifning, i deras växelverkan med det tidehvarf, hvars på er gäng söner och målsmän de äro. I de let nadsskildringar, med hvilka vi här syssel sätta osx, framträda de representative personligheterna desto tydligare derför, att de afteckna sig emot en dels I saftiga drag ut förd, dels klart antydd tidshistorisk bak grund. Detta, att dem enskilde mannen: lefnad beskrifvezs med stadig hänsyn til förhällanden i hans samtid, knyter öfver gängslänkar och fyller tomrummen mellan de isolerade minnesbilderna. Den i vetan dets alla näjder bevandrade lärde, den fin: urskiljande smakdomaren, den inspirerade sångaren blitva i Böttigers framställning hufvudfizurer i en målning af händelserika skeden i vär literatur under mer än ett half: ärhundrade, från början af Gustaf IIT:s re geringstid till djupt in Karl XIV Johans dagar. Redan i den äldre följden af Biogra fivkt Lexikon öfver nawnkunnige svenske män förekom en rikhaltig redogörelse för Samuel Ödwaons lefnadsöden och verksamhet i vetenskapens tjenst, författad af der välbekanta signaturen —n. (ou varande domprosten P. Wieselgren). Andra, af samme författare meddelade, bidrag till der märklige manneas historia finnas införda i De la Gardiska arkivet, trettonde delen. Med begagnande af dessa och några an dra källor och med ledning af egna håg komster från den tid, då han såsom ung student var Ödmanns lärjunge i det teologiska geeminariet, har professor Böttige skänkt oss en åskädlig bild af denne ovan lige och rikt utrustade forskare, lika utmärkt genom kunskapernas storartade mångsidighet, förståndets skärpa och en i alla skiften bergfast viljekraft. I denna fängslande berättelse om ett under all skönt motgång och vedermöda åt det sanna och soda obrottsligt invigdt menniskolif upp bäres det sakrika innehhilet genom ett skrifsätt af utsökt behag. Konsten att måla med ord har Böttiger i sin makt såsom få nu lefvande nordiske skriftställare. I en känd literaturhistorisk lärobok gifves åt verskonstnären Böttiger följande väl förtjenta vitsord: Alt hvad svenska språket eger af skär och blid melodi, af silf. verklang och flöjtton, förstår denue skald att framlocka ur sin lyra. I uttryckete klarhet och plastik hinner han nära Tegnår; i afseende på versens harmoniska Jjudfall står han vid sidan af Stagnelius och Atterbom. (Jtr G. OClaösons Öfversigt af Svensku språkets och literaturens historia. tredje upplagan, sid. 154.) Knappast torde svagare loford vara på sin plats ifråga om Böttigers mästerskap i den obundna framställningens konst. Måhända har det samma aldrig nått en högre fulländning än i dessa trenne Minnesteckningar. Man läse t. ex. den praktfulla inledningen till afhandlingen om Stagnelius — en öfverblick af täflingsfesterna och striden i den svenska sårgens verld vid det nittonde Brhundradets gryning — eller man betrakte det genrestycke i mera dämpade färger, som genast på bokens första blad ställer oss ansigte mot ansigte med den gamle Samuel Öd mann. Vi lemna i det närmast följande or: det åt minnestecknaren; sjelf skall han, bättre än en annan det förmår, göra läsa: ren bekant med teckningens föremål. På en tafla af Sandberg ser man en åldrig man, utsträckt på sin hvilobädd. Hang hjessa är kal; nacken med det silfverglänsande håret är stödd mot en låg hufvudgärd; bans högra arm är fri och vitnar, att han ligser klädd, ehuru täcket är uppdraet ända mot hakan. Utseendet är friskt och fylligt, eld och lif blicka ur de talande ögonen; hang avlete bär en omisskännelig prägel af skärpa och tankekraft, På ett bord vid sidan står hans enkla skriftyg; handen, hållande de nyss aftagna glasögonen, hvilar mot en aflång bräa skifya, som ligger på hans bröst och gör tjenst som sgkrifpulpet. Detta är bilden af den nära åttiobrige Samuel Öd mann. Och som ban der ligger, så bar hav legat i nära fyratio år, afstängd från verlden, sluten inom fyra väggar. Han är ej lam, ej ledbruten; ban är fullt kry och färdig. Endast om han afviker från denna