Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

Hvad skulle jag säga om honom? Hon gör mera än sin pligt, jag är fullkomligt nöjd. Så förgick mera än ett år, och ännu hade James Cameron och Ruth Edgestone icke träffats. Under tiden hade stora förändringar egt rum i n:r 3, Elysium Terrace. Ruth och Willie voro numera ensamma i hemmet, de påda små flickorna hade hastigt återtagits af sina anhöriga; orsaken är lätt att finna. Miss Edgestones bekantskap med doktor Cameron, hennes omvårdnad om hans barn och uppträdande inför domstolen som vitne voro tör svåra förhöällanden att kunna tolereras. Barnen kommo således bort, och miss Drugh yar äfyen borta. FEMTONDE KAPITLET. James Cameron var på återvägen från ett af de sjukbesök, hvilka han numera all: tid gjorde under ett antaget namn och vanligtvis till fots, Han hade lemnat sin vagn på motsatta sidan af bron, en af de smalaete och ödsligaste af de många broar, som öfveralt eträcka sig öfver Themsen; öfver denna bro gick läkaren nu låvgsamt tillbaka, med sänkta ögon oci ett djupt veck i pannan. Det hade varit ett pröfvande besök, han denna afton gjort hos en dödssjuk,förtviflad man, som, svart sagdt från vaggan till grafven och utan att han sjelf förbrutit sig emot mensklig lag, badg kämpat mot verlden och sina fiender och nu, oförsomad och bitter, kämpade med döden. Det hade varit en tid, och det för icke så länge sedan, då James Cameron skulle kallat ett sådant sinnestillstånd föraktlig feghet och med hela kraften af sitt klara förstånd bskämpat ett dylikt menniskohat; men pu stod han stum och med npedpöjdt