Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

framåt, och han uppgaf en dot klagan Doktor Cameron såg sig tillbaka och vände om till honom. Se här, tag min käpp. sade han, den skall hjelpa er att komma vidare. Jag tackar, men jag kan ej hålla jämna steg med er. Jag kan ej andas; ni gör bäst i att lemna mig nm Nej, jag lemnar er icke, förr än jag först bar följt er hem. Det körde förefallit Cyril besynnerligt, att denne man, som med så bestämd ton hade tzgit hans öde i sina händer, som tvungit honom tillbaka till det lif, han stod färdig att kasta bort, och förmått honom att mot egen vilja underkasta sig hans öfvermakt, ändå kunde neka honom den hjelp, som den enklaste känsla af mensklighet påyrkade — att han ej erbjöd honom sin arm till stöd. Men den febersjuka hjernan var redan oförmögen att tänka redigt, och ingenting var mera besynnerligt än det andra; bron, mörkret, den höga, befallande gestaltena lugn midt under stormen och förvirringen, den död, han sökt, det lit, han tvangs att behålla — alt var lika vidunderligt och oklart. Mekaniskt tog han käppen ur främ-. lingens hand och gick några steg, men stannade åter, stapplade några ateg framåt, liksom färdig att falla, James Cameron vågade icke öfvergifva sin följeslagare under dennes närvarande tillstånd; han hade gifvit Donald tecken att köra närmare, mer mörkret hade hindrat denne att se det. Med en ansträngning, som kanske kostade honom mer, än hvad den skulle kostat nå gon annan, räckte han handen åt Cyril, hvilken, på väg att svimma, grep deh med kramwpaktig häftighet. Då James Cameron kände den feberheta, magra handen i sin, genomilade honom en hemsk afsky, men alk