Aftonbladet – 2 december 1874, sida 3

sinna sig, lade han hastigt och kraftigt han den på hans axel. Den unge mannen uppgaf ett dämpadt rop och vände sitt bleka ansigte mot läkaren, hvars starka hand icke släppt sitt tag. Cyril drog sig skygt undan, liksom plågad af vidrörandet, och lutade sig tungt mot ledstången, i hvilken han grep fast till stöd. Hvad gör ni här? frågade Cameron strängt. Detta är ej en afton att vara ute på, och detta ej en plats att stanna på för er. Han pekade med en uttrycksfull åtbörd på floden. Hvad ämnar ni företaga er? Intet svar följde. Den olycklige mannen tycktes vara förskräckligt upprörd; han darrade konvulsiviskt, antingen af köld eller fruktan. Då frågan A nyo upprepades, strök han-sig med den darrande handen öfver pannan, der kallsvett frambröt i stora droppar. Läkaren såg att han var häftigt sjuk, till kroppen så väl som till själen. Ni är sjnk, sade han mildare; lyd mitt råd och gå bem Berl Aldrig ljöd ett sorgligare eko, än detta enda ord från de darrande läpparne. Det är också vanligen icke de, hvilka ega ett hem, som smyga sig ut i mörkret för att dö. Stormen hade emellertid ökats. Vinden, som strök fram längs floden, var genomträngande kall; fotsteg närmade sig, råa skrattsalvor och sång hördes, en skara halfdruckna män och gvinnor kommo vVandrande. : Följ mig, sade Cameron med befallande röst, i det han vände sig till den unge mannen; denne såg, ångestfullt bedjande, på Bonom och lydås, men hang krafter voro uttömda, hans fötter ville icke röra sig