Aftonbladet – 2 december 1874, sida 2

urektörerne, och hr Arthur de Fonvielle,m iom blifvit sänd till Madrid, vitnade attlst lirektörerne i nämnda stad icke gjorde nå-ul sot annat än qvitterade sina löner och be-lri nyndigade till utfärdandet af de mest san-d ;viniska rapporter. En af de personer, som Ö todo under åtal jämte Duvernois, var en hrjst jasetti, men han instälde sig icke och kun-D le ej anträffas. Han har derför in contu-l!g naciam blifvit dömd till samma straff som h: Japeron. Atskilliga af bolagets tjenare förM slarade, att denne var lifvet och själen ilat ffären, att han i sjelfva verket inonehade)lm less ledning, och Duvernois medgaf sjelf, li stt detta var förhållandet, samt tillade, att!m ran icke kunde blifva af med honom, eme-lri lan han var verktyg åt en framstående lst neddirektör. Åklagaren egnade ett erkän-iä nande åt värdet af de offentliga tjenster,!h han gjort 1870; men förklarade, att hanslm beteende som penningehandlare finge stå sitt kast. Den till försvar anförda omstänligheten, att han handlat på god tro, skulle kuana ega giltighet, om han icke associerat sig med ökända personer. Dessutom var det omöjligt, att han icke skulle ha insett, att han utfärdade falska uppgifter för att förmå allmänheten att anförtro penningarir åt honom. Duvernois egen advokat måste medgifva, att hans klient hade varitr otroligt oklok och vårdslög, man tillskref detta en sälisynt oskicklighet i affärer, enn förklaring som strider mot det anseende, han förvärfvade som minister. Stor vigt)n lades på den skyadsamhet, hvarmed Duvernois återvändt från Italien, då det blef kändt att rättegång skulle komma att anställas mot honom, Derjämte framhölls, att han icke skott sig som handelsminister, och vitnen voro inkallade för att intyga, att han kort före kejsardömets fall, då honom var anförtrodt att proviantera Paris, fått anbud på 500,000 fres i mutor, om han viile underteckna ett visst kontrakt, men att hanC vägrat och kört ut frestaren. Det intyga ! des ockef, att han nekat att mottaga en present af en entreprenör, hvars gevär han rekommenderat åt krigsministern. En! så hög dygd, framhölls det, måste vara stålsatt mot frestelsen att begå sådana brott, ! som de, för hvilka exministern vore tilltaÅ! lad, och Duvernois advokat gjorde för sin klient anspråk på alla fransmäns tacksam het, emedan han handlat som en stor medborgare. I och för sig, och oafsedt yttre omständigheter, var saken mycket enkel, En exminister, som blir bankir och i denna egenskap kommer att disponera öfver andras penningar, har samma skyldigheter, som ! hvarje annan person, åt hvilken medel an-l: förtros. Först och främst får han icke ut-: färda falska uppgifter för att locka allmänheten att deponera sina penningar hos ho-! nom. Men detta har Duvernois obestridligen gjort. Han gaf banken all den styrka, l: den någonsin egde, och från början till slut ! uppehöll han dess kredit genom framställningar, hvilkes falskhet han mäste ha känt och om hvilkas karakter af spekulation, han icke kan ha varit okunnig. Men om det var hans pligt att helt enkelt vara redbar och sanningsenlig, likt hvarje annan bankir, förvärras hans uraktlåtenhet att iakttaga detta i hög grad genom de förhållanden, uoder hvilka han kom i förbindelse med La banque territoriale dEspagne. Det var det förtroende, man satte till en man, som beklädt ett af de högsta ämbeten i Frank rike och åt hvilken handbafvandet af stora intressen blifvit anförtrodt, som gaf Duvernois makt att göra så mycket ondt. Domaren, som ledde målet, framhöll detta skäl mot Duvernois, och med rätta. Om en man spekulerar på det anseende, han åtnjuter för sin med framgång krönta verksamhet i det offentligas tjenst, måste hans ansvar inför rättvisan i samma mån ökas, då han sviker det förtroende, man sätter till honom. Denna åsigt omfattades också af den domsbl, inför hvilken Duvernois stod anklagad, och på grund deraf dömdes han till tre års fängelse och 1,000 fres böter. om -Som våra läsare torde minnag, förekom i det tal, som Disraeli för någon tid sedan höll vid lord-mayorsbanketten i London, bland annat det yttrandet, att den engelske arbetaren hade alt skäl att lyckönska sig öfver sin frihet, och att han vore mer skyddad för godtyckliga häktningar och husvisitationer, än de förnämsta män på kontinenten. Då den Arnimska saken just då stod i de politiska händelsernas förgrund, ansågos dessa yttranden utgöra en allusion på Tyskland, och den tyska pressen uraktlät icke häller att fordra en närmare förklaring. Den var till och med benägen att uppfatta premierministerns uttalande som Ten förolämpning mot Bismarck. Saken antog en ännu allvarligare karakter, då ett rykte ville veta, att tyska sändebudet i London officielt hade förfrågat sig om den egentliga meningen af yttrandet. Detta var visserligen icke sant; men Times kände gig dock manad att gifva en lugnande försäkran och meddelade derför å Disraelis vägnar en förklaring, som gick ut på, att talaren alldeles icke hänsyftat på tyska förhållanden, Denna förklaring, som var mycket TI ödmjak i formen, väckte mycken uppmärksamhet i Frankrike, och särskildt gjorde Lemoinne i Journal des Debats den samma till föremål för några satiriska artiklar. I Hurg man i England ställer sig till denna I sak, derom innehåiler en korrespondens till I Le Nord följande uttalande: Den af Times afgifoa förklaringen har icke förbättrat det intryck, Disraelis ryktbara tal i Guildhall I gjort. Från hvilken sida man än betraktar denna händelse, är det omöjligt att i den upptäcka det minsta spår at den modiga ntrikespolitik, söm tories lofvat inviga. I Det finnes inger, som i verkligheten antager, att kabinettet i Berlin gjort den briUtiska regeringens chef föreställningar, I hvilka för öfrigt icke rättfärdigas at I något. Men just derför är ministerns återtåg så mycket mer betecknande, Det är Irent engelska inflytanden, som framkallat I förklaringen i Times, och den offentliga me. ningen ser häruti ett vitnesbörd, att under I drottning Victoria tillåtes ingen, antingen han är partichef för tories eller minister, latt störa det goda förhällandet mellan England och Tyskland genom olämplig kritik. Nationen har icke förbittrats mot Disraeli, I men den förebrår honom att han först utI talat ord, som kunde anseg innebära en hänj syftning på preussarnes framfart, och derletter tagit dem tillbaka. Man förstår ganiska väl, att frasen åsyftade de engelska med: borgarnes individuelia fribet, och det var I derför en förödmjukelse att förklara, att Iden alldeles icke egåe någon betyaeise. Det engelska folket gillar ingalunda demonstrationer i ord, hvilka kunna inyveckla landet i brydsamma förhällanden till utlandet; men då en antydan en gång skett, bör en minister icke gifva sig utseende af att ha blifvit förskräckt öfver sig sjelf. Man måste för öfrigt medgifva, att Disraeli hade goda kytptt ua