Aftonbladet – 2 december 1874, sida 2

hon märkte, att kan fattat hennes mening, och hon lemnade rummet med lättare hjerta. Grace hade knappt gått, förr än Cameron steg upp, icke utan ansträngning, ty en dof värk i hafvpdet tvang honom attlyfta handen dit, och hans tankar voro osäkra och förvirrade, Han gick tre gånger fram och tillbaka i rummet, stannade framför en spegel och betraktade länge och uppmärksamt sin bild. Han skrattade, det var ett bittert, glädjelöst skratt. Var det möjligt, att de själsqval, hans järnstarka helsa utan att vackla hade burit, äpdock nm efterlemnaai sådana dystra bevis på sin makt? Skulle jag gifva vika? — lägga mig till sängs? Har det verkligen kommit derhän? Då jag Purit så mycket, är jag en sådan stagkare, att jag ieke kan bära ännu litet mera? Jag vill försöka. De kunde icke döda mig, de skola icke kunna göra mig svag, Mitt öde varen gång i deras händer, nu är detimina egna. Jag hade nyss hundra att strida mot, nu har jag endast ön: mig sjelt. Hon har rätt: det får ej fortfara, det är feghet. Jag ikall möta mitt öde som en man och segra deröfver, Graee hade rätt. Och genom sin starka vilja vidmakthöll James Cameron sedan det band han hade lagt på själ och kropp. Han var hemma sådan som han var borta; knappt tillät han sig ett ögonblicks hvila, han arbetade trägnare än någonsin förut, och detta ofta un: der stor kroppslig svaghet, Då denna strid slutligen var öfvervunnen, hade Cameron blifvit starkare, ädlare än förut. Stormen, den ylidasto, som kan stryka fram öfver ett menniskolif, hade gått förbi, och, så vidt det kunde skönjas, stod han oskadad. Vid samma tid erhöll Cameron ett bref från en gammal, värderad vän, som påyrkade hans utfyttning till Amerika, der vän