Aftonbladet – 30 november 1874, sida 2

Lucy var klädd i hvit kolt och rutiga band. Dessa taflor hade mrs Cameron genast vid sin ankomst låtit flytta undan på ett skräprum, emeåan de förekommo henne -alt för obehagliga att skåda, men nu hade de åter intagit sina hedersplatser i följd af Grace Ingles och Mathews förenade ansträngningar, . Grace hade handlat endast på grund af sin, under många Ärs trogen tjenst förvärfvade, kännedom om James Camerons karakter, och hon såg, att hon gjort hvad som var rätt. Då han sjönk ned i länstolen, öppnades först åter och liksom motvilligt den knutna högra handen; han räckte den åt Grace. Dun stannar hos mig, Grace? Vid denna oväntade fråga blef den gamla skotskans skrynkliga ansigte ännu bistrare till följd af våldsam sinnesrörelse. Hvyad är det ni säger, master James? frägade hon snäsigt. Du stannar hos mig, Grace ; tack ! Denna gång kommo orden icke under form af en fråga, och doktorn och hon räckte hvarandra handen. Båda kände att, hända hvad som hälst, var den enda skilsmässa, som mellan dem numera kunde ifrågakomma, den, som en gång väntar oss alla, TRETTONDE KAPITLET. Der står ett ungt fruntimmer der nere, sir, som ber att få tala med er. Ett ungt fruntimmer! upprepade doktor Cameron, missnöjd öfver att störas. vid sitt arbste. Hvad heter hon och hvad vill hon ? Jag har frågat henne om båda delarne, men hon tycks icke just hågad att svara derpå. Hon är ett högväxt fruntimmer och sorgklädd. Mathews fäste sig synnerligen