Aftonbladet – 28 november 1874, sida 2

I måndags öppnades det andra italienska parlamentet af konung Victor Emanuel med ett trontal, i hvilket han lofordade den fasthet och moderation, som det italienska folket alltid ådagalagt i sin politik. Visserligen återstå ännu många frågor att lösa, men konungen räknade på den ordning och frihet, som råda i landet, för deras lyckliga lösning. Konungens ord mottogos med entusiastiskt bifall-af parlamentet, och under hans färd genom gatorna helsades han med lifliga bifallsyttringar af befolkningen. Med skäl kunde konungen loforda Italiens frihet, ty intet land i Europa åtnjuter en större med afseende på ytt randerätten och den politiska rörelsen. serligen förefinnes en ansenlig statsbrist, men regeringen lofvar att genom sparsamhet söka åstadkomma jämnvigt i budgeten, och landets ekonomiska ställning är glänsande i förhållande till det gamla splittrade Italiens. Samfärdselsmedlen, förnämligast järnvägarne, hafva utvecklats i en skala, som kanske till och med är något för stor för landets finansiella hjelpkällor. Äfven undervisningsväsendet har i det enade Italien raskt utvecklat sig. Arm6organisationen skrider raskt framåt. De missförhållanden, som ännu förefinnas i lagskipnin: gen och administrationen, komma att genom regeringens och parlamentets förenade ansträngningar afhjelpas, och regeringen lofvar att göra ett snart slut på det röfvareoväsende, som råder i vissa provinser. Kort sagdt, Italiens ställning är vid öppnandet af dess andra parlament öfver hufvud taget särdeles lycklig och vitnar på ett förkrossande sätt om falskheten af det påståendet, att de latinska folken icke äro mäktiga af någon vidare utveckling. Denna åsigt delas också af en artikelförfattare i Daily News, hvilken på följande intressanta sätt kommenterar Victor Emanuels trontal: Under det halfva Europa är inveckladt i strid om påfvens makt öfver hans folks politiska samvete, har en händelse just nu egt rum i påfvens egen stad, hvilken skulle hafva hos de fleste påfvarne uppväckt till och med större förvåning och förskräckelse än en ny invasion af goter. Denna händelse är det italienska parlamentets öpp: nande af denne ofta bannlyste, men poli: tiskt förhärdade kyrkans son, Victor Emanuel. Nästan under påfvens ögon börjar ett konstitutionelt parlament, grundadt på fri yttranderätt och ofjättrad religion, en ny session med vanliga formaliteter. Om konungen vore på något sätt hängilven åt känslor af det romantiska eller sentimentala slaget, måste han ha känt sig uppfyld af många underliga tankar, då han höll sitt trontal i påfvarnes stad. En romersk skald, som genom några vackra ställen räddat bjeltedikten ur dess närvarande lägervall, har framstält Hannibsl såsom omgifven och skyddad af töckenskepnader af majestätisk storhet — vålnaderna af hans segrar. Då konung Vietor Emanuel stod upp för att helsa sitt parlament, borde han för mer än en ha framstått såsom omgifven af skuggor af knappast mindre historisk betydelse. Men den sällsamma egendomligheten af konung Victor Emanuels öde är, att några at de fantom, hvilka hade största rättighet att samla sig kring bans tron, äro välnaderna af nederlag och icke af segrar. Ingen seger kunde ha gjort mer för att tillförsäkra huset Savoien Italiens tron, än den hän: delse, som på sin tid tycktes kröna nederlaget vid Novara.Custozza var priset för Venezia; Mentana, der chassepoterna åstad kommo sådana underverk, har utan tvifvel haft sin andel i att egga Frankrike till den politik, hvilken blef så olycklig för det. och som gjorde det möjligt för italienarne att intåga i Rom, De mest lysande segrar kunde icke vid samma tidsskede hafva gjort