Aftonbladet – 28 november 1874, sida 2

arLlaQal al 1YVSVIASAAASTee a sitt folk. Italien står i det mest vänliga förhållande till alla utländska makter, och konungen uppfattar — på mycket grundade skäl, tro vi — de andra makternas vänskap för Italien som en belöning för det italienska folkets fasthet och moderation. Italien eger obestridligen rätt att tillskrifva sig denna heder. I detta hänseende har det på ett behagligt sätt förvånat många af sina bästa vänner, och likt Orlando har det slagit till marken mer än sina fiender. Bland nationerna i allmänhet, äfven bland folk, hvilka, likt vårt, uppriktigt önskade det nya konungariket välgång, hyste man den farhågan, att Italien skulle bli en oregerlig och störande medlem af den europeiska familjen. För icke fullt fyra och ott halft år sedan stod Italien under den halft vänliga, halft misstänksamma ledningen af em annan nation, emedan man, at fruktan att det skulle störa ordningen i Europa, icke gerna ville anförtro det att röra sig ensamt. Men Italien har sannerligen icke missbrukat sina framgångar genom bristande hofsamhet i handling eller ens genom några extravaganta id6er. De senaste valen tala i hög grad för folkets moderation och sjelfbeherskning. Det moderata partiet har vunnit en fullständig seger öfver radikalerne, hvilka utgöras at vältaliga teorister, högsinnade, oförsonliga dyrkare af republikanismen och sådana vilda fånatici, hvilka öfveralt söka upprycka det bestäerde med roten. Detta är så mycket förunderligare och i ett hänseende så myeket beundransvärdare, som Italien står i en stor och verklig tacksamhetsskuld äfven till de oförsonliga republikanerne. På oppositionens sida stodo denna gång många män och representanterne för många id6er och sträfvanden, utan hvilkas inflytande till och med Cavours snille och Victor Emanuels lycka icke skulle kunnat åstadkomma ett Italien. Hvilket minne kunde vara så kort, hvilket hjerta kunde vara sk otacksamt, att icke vid ett sådant tillfälle erinra sig, hvad Mazzinis idger och Garibaldis hjeltedåd gjort för Italien? --Det vitnar föråelaktigt om folkets sunda förstånd och patriotiska fasthet, att till och med. sådana namn icke vilseledde dem till det etidsenliga, chimeriska och opraktiska. Itar lienarne hafva just nu gjort hvad det är vanligt att säga att män, tillhörande den latinska racen, icke kunna göra — de hafva visat att de i politiska saker förstå värdet af en praktisk kompromiss. Det är egendomligt att påminna sig huru fullkomligt öfvertygadt Europa för endast tjugo år sedan var om italienarnes totala oförI måga då det gälde att skapa en förståndig politisk organisation. Vi kunna nu icke påminna oss namnet på mer än två store engelsmän i vårt århundrade, som på förhand ville tillerkänna italienarne en dylik organiserande förmåga, och den ene at dem var lord Byron. Cobden, som af alla andra framstående engelsmän minst liknade Byron till karakter och i själsegenskaper, var den andre. Byron förklarade på förhand, att gåfves blott det italienska folket fria politiska institutioner, skulle det snart viga synnerlig begåfning att arbeta sig in i och utveckla dem. Cobden kom till: samma resultat från hvad han såg af de första verkningarna at det nya konstitutionella systemet i Piemont och de provinser, hvilka efter slaget vid Solferino blefvo italienska. Vi kunna ej I påminna oss flere engelsmän, hvilka vid den tiden så bestämdt förutsågo något sådant rörande Italien, än den romantiske skalden och statsmannen af Manchesterskolan. De ekonomiska förhållandena. man ser Tdet med tillfredsställelse, framhållas starkt Ii konungens af Italien tal, och de ekonomiska förhållandena äro föremål för de bästa I politiska ledande uppsatserna i landets press. Naturligtvis har Italien ännu behofafmån182 förbättringar i sitt politiska system, och många af de gamla såren äro ännu oläkta, några hafva till och med börjat blöda på nytt. De gamla partikuläristiska tendenserna, hvilka alltid resa hufvudet, så snart något går illa, hafva i ktskilliga orter kraxat fram sina missljudande varningsrop. Regeringens politik har stundom varit godtycklig, stundom full af misstag. Arresteringen och fängslandet af en sådan man som Åurelio Saffi och de orimliga försöken att inblanda honom i Internationales och socialisternes narraktiga sammansvärjningar an Isågos i detta land och af oss säösom fullkomliga misstag, redan långt innan de när; mare detaljer blefvo kända, hvilka obestridligen. visade det. grofva fel man begått. Banditväsendet, gom gång efter annan oroar de södra delarne af den italienska halfön och Sicilien, visar huru långt dessa trakter med sitt varmblodiga folk och dess lösa po litiska moral ännu äro från den ordning och den fasthet, som utmärka rikets norra provinser. Dock, äfven i några af de norra provinserna förefinnes ett betydligt Mmissi nöje med de växande skattebördorna. Alt ; detta och ännu mera skulle kunna sägas, i fall det vore nödigt att öfvertyga någon om, att mycket ännu kterstår för Ttalien att göra, innan det vunnit fasthet och genomfört enhetsarbetets stora uppgift — men Itrots alt detta står det fast och utan all I tvist, att Italien gått framåt på den konstitutionella sjelfstyrelsens väg med en hastighet, så ihärdig och regelbunden, att man för tjugo, ja, för tio år sedan skulle ansett 0 något sådant ej vara tänkbart. Bland de t ledande latinska folken står Italien nu ove4 dersägligen främst med afseende på den vär; dighet och det anseende, som är en följd af t fasthet och sjelfbeherskning. Resultaten af de senaste valen visa, att den allmänna me4 ningen i Italien önskar enhet och fasthet, ; ej förändring, önskar att trygga det bestå: : ende, ej att eftersträfva något inbilladt. E Likt kungen i hans eget tal, tyckes Italien ; JO kunna uttrycka hela sin ställning och t sträfvan på livardaglig, sund prosa. Det M lidelsefulla, tårdränkta, förtryckta, romantiska Italien från fordom, Europas AndroI meda, folkens Niobe, Penelope, ångestfullt väntande ankomsten af en oviss Ulysses, f de lyriske skaldernes Italien — det har : gått. Så har ock-detItalien, som skalden a en gång i vredesmod kallade en slafvinna, r knäppande gitarrens strängar för att roa z sin mulne herskare, det Italien, som en an.Jnan med ännu grymmare förakt brännmärkte Iskåsom en Messalina i-trasor. En lugn, ; leende och kraftig Italia visar sig i stället j säkert och regelbundet gående vägen fram Åt) det nrosaiska målet: nationell välmlga: 2 FB