Aftonbladet – 27 november 1874, sida 3

att hafva lagt några smulor till det samTunda menskliga vetandet. Hvad den fullkomliga nyskapningen beträffar, tror jag den — kort och godt — vara en omöjlighet. Gud sjelf, då han skapade menniskan, kunde icke eller vågade icke skapa något nytt, utan danade henne efter sin afbilds. Derför svarade också Shakespeare med rätta en dum granskare, som förebrått honom att han nå. gon gång lånat en hel scen från en och an. nan samtida: Det är-en uvg skönhet, som jag ryckt undan dåligt sällskap och satt i godt. Och Moliers gaf kt samma uppfattning ett ännu mera okonstladt uttryck i orden: Jag tager mitt, ehvar jag finner det. Och Shakespeare och Moliere hade rätt, ty snillet stjäl ej, — det eröfrar. Det införlifvar den gjorda eröfringen med sitt rike, befolkar den med sina undersåtar och sträcker deröfver sin gyllene spira. Jag finner mig föranlåten att säga detta; ty långt ifrån att man hållit mig räkning för att jag låtit vår allmänhet göra bekantskap med hittills okända sceniska skönheter, utpekas de för mig såsom stölder, framhållas sbrom plagiat, o. 8. Vv. Detta egendomliga försvar står att läsa i Revue des deux Mondes, 2:a seriens 4:e band (1833) : en uppsats med öfverskriften Huru jag blef dramatisk författare. Man kan lugnt påstå att det varit fysiskt omöjligt för Dumas att skrifva eller diktera alt, som utkommit under hans namn. Hvad som af hans Samlade Arbetenz utkommit intill April 1847; kostade redan den lilla nätta summan af 1687 fr. 80 c. och han var långt ifrån overksam under de sista 23 åren af sin lefnad. Quörard, som funnit det nödigt att offra 170 sidor af sin ofvannämnda skrift åt den äldre Dumas författarskap, har ock lemnat en Förteckning öfver de : författare, som hr Dumas ryckt undan ä ligt sällskap för att sätta dem igob— par. teckningen upptager 73 gun, och otvifvelaktigt hann furalet att ökas intill Dumasöd frän är 1847, då Querards verk utgafs. Naturligtvis saknat ej Anvgust Maonets