Aftonbladet – 27 november 1874, sida 3

till hälften. Munck af Rosenschölds qvicka imprompiu är allbekant: Virgil har lånt utaf Homer, Tegner af Oehlenschläger; Mon Rosenschöld har gjort än mer, Ty han bar lånt alt hvad han eger. Och hade versmåttet medgifvit det, skulle helt visst till QOehlensclägers namn hafva kunnat med skäl fogas Btskilliga andra, — Voltaire, det kan man lätt tänka sig, har ej varit sämre än de andre. SIå t. ex, upp hans lilla roman Zadig! Det kapitel deraf, som bär öfverskriften Om hunden och hä sten, återfinnes i ett från italienskan öfversatt och trettio år förut offentliggjordt arbete. Episoden om eremiten är nära nog ord för ord hemtad från Thomas Parnells The Hermit. Men detta hindrar ej att Voltaire sjelf slungar bannstrålen mot de ärelöse plagiatorerne. Särskildt utpekar han i sin Dictionnaire philosophique en viss hr Barre, hvars lust att lysa med andras fjädrar, sanningen att säga, gick väl långt. Denne tog sig nämligen före att i sin Tysklands historia helt enkelt inrycka omkrisg 200 sidor af Voltaires nyligen utgifna Carl XII:s historia, Han låter en hertig af Lothringen yttra just hvad Carl XII sagt. På kejsar Arnulfs räkning skrifves alt hvad söm vederfors den svenske konungep. Om kejsar Rudolf yttrar han alt hvad Voltaire sagt om konung Stanislaus, och konung Valdemar af Danmark får på sin lott Carl XII:s alla äfventyr i Bender, o. s. v. Och livad som gör detta egendomliga literära bedrägeri ännu nöjsammare, det är att en granskare påstod Voltaire vara den som lånat. varken tjd eller papper skulle räcka till, om iman ville företaga till behandling alt hvad författare af underordnad rang i denna riktning förskylt. Endast ett enda drag må anföras; det saknar verkligen ej sin muntra sida. År 1735 hade akademien i Montpellier såsom täflingsämne uppstält En skildring at de fördelar, den sanna förtjensten kap draga af atundep En alband