Aftonbladet – 26 november 1874, sida 2

en silfverstrimma öfver golfvet, från fönstersmygen, der Ruth stod, fram till tröskeln, der Caroline stannat, med sin hvita drägt och sina bara fötter skimrande i det obestämda månljuset. Förvånad stod Ruth och afvaktade hvad som vidare skulle hända. Carolines hand sjönk ljudlöst från dörrvredet, ned åt hennes sida ; derefter gick hon fram i rummet; de skimrande fötterna rörde sig fort och tyst längs den väg, månljuset bildade, alt närmare och närmare kom bon, till dess hon stannade vid bordet, der den skuggade lampan stod och bibeln låg uppslagen. Hon höjde handen, som förut varit tryckt mot bröstet, långsamt och högtidligt öfver hufvudet, lät den sakta falla på den uppslagna boken och hvila der ett ögonblick; derefter vände hon sig om och gick, som hon hade kommit, tyst och fort längs månljusets silfverlika väg, hvilken väl kunde liknas vid en brygga, bygd af änglars händer för att leda dessa arma, irrande fötter på deras väg från mörker till ljus. Ruth följde henne med uppmärksamma blickar, då hon åter lemnade rummet, men icke förr än trappstegen upphört att knarra, icke förr än hon hade hört dörren till förmaket öppnas och åter tillslutas, återvann hon full sans och rörelsekraft. Ja, icke ens då kände sig Ruth alldeles förvissad:! om att det verkligen var Caroline, hon hade sett, att icke alt sammans hade varit en lek af hennes inbillningskraft, I detsamma föll hennes blick på bibeln, mot hvars appslagna blad Carolineshand hade hvilat. Der låg ett hopviket papper, på hvilket skenet från lampan föll. Hon såg det tydligt: on såg att det var ett bref, tätt skrifvet ob violett papper. Hon såg ett ord tydligt skiljdt från det öfriga och skrifvet med tora, tydliga bokstäfver — brefvets underkrift — och det ordet var Winifred. Ett dämpadt rop undföll henne, hon kunde nappt andas i följd af våldsam sinnesröelse; häftigt uträckte hon handen och grep ned konvulsivisk kraft brefvet. I detsamoch ÅS och je FA PA