Aftonbladet – 26 november 1874, sida 2

— — E hvilken snart erhöll en upplaga af 60,000 exemplar — en omständighet, som till en del berodde på det billiga lösntimmörpriset af 10 centimer. Som bekant, funderade Gi rardin en tid på att köpa Times och hörde sig före hos egarne om priset. Han erhöll då till svar: Kom upp på Thames med sex tremastade fartyg, laståde mbd guld och silfvet EB kälna vi börja underhandla. Girardins förmögenhet räckte icke till, och så väl han som fartygen uteblefvo. Som politiker har Girardin aldrig haft några bestämda åsigtek, och han medgifver det sjelf, han nästan skryter deröfver. Än står han i såld hos Juliregeringen, än bekämpar han henne på det lifligaste i kammaren och pressen. Han öfveröser general Cavaignac med beröm och skrifver sex månader derefter, att man rättellgen bort skjuta honem. Om prösidenten Bonaparte säger han: Cest Vavenir och gör sig till handtlangare åt statskuppen, för att, så snart den lyckats, ogilla den, Han smickrar kejsaren, förföljer honom med närgångna råd, och då de icke följas, köper han tillbaka La Presse och grundlägger La Liberte, för att ha vapen i händerna mot kejsardömet: Hvad ban tänker om republiken, är ganska svårt att kiinna gissa sig till. Han säger sjelf: Fråga mig icke, om jag är republikan, jag vet det icke sjelf. Vid ett annat tillfälle säger han: Jag har icke blifvit socialist, det har jag af älder varit. En annan gång: Republiken är den enda möjliga regerings: formen. Han roar sig med att proklamera pressens vanmakt, ehuru den är det tveeggade svärd, med hvilket han eröfrar gig makt och infytande, Hvad ärö alla dessa tidningnartiklar? säger han vid ett tillfälle; obetydliga damkorn, hvilka at hvirfvelvinden, som blåser upp dem, åter kastas till jorden, Pressens verkliga namn är glömska. Hvem erinrar sig i morgon artikeln från i dag? Han har emellertid sjelf dragit försorg om att vinden icke skall bläsa stoftkornen i vattnet. Les questions de mon temps är ett verk i tjugu (!) delar, sominnehåller nästan alla hans artiklar, ett monument af samlade ledare, kanske ensamt i sitt slag. Genom denna omfångsrika bild at ett journalistlif, i hvilket ingenstädes röjer sig utveckling och organiskt framåtskridande, utan blott omotiverade, nästan vansinniga kastningar från den ena åsigten till den andra, gå som utmärkande drag: orimlig fåfänga, högt sträfvande ärelystnad, häpnadsväckande arbetsförmåga. Girardin har varit Frankrikes ryktbaraste päblieist — det har dock alltid grämt honom, att han icke blifvit minister. Tio års journalistisk verksamhet uppväga icke tio timmars regering, säger han sjelf. Han har under hela sitt lif jagat efter en ministerportfölj. Alt annat har han lyckats sätta sig i besittning af: ryktbarhet, rikedom m. m., men aldrig af en ministerporttölj. Efter Februari-revolutionen trodde han sig vara målet nära. Man erbjöd honom blott anställningen som generalpostdirektör. Fi donc! sade hans spirituella fru; Emile skall bli minister eller också ingenting. — Skledes ingenting, svarade Ledru-Rollin. Under kejsardömets sista dagar log lyckan åter mot honom. Dekretet, som utnämnde honom till senator, var redan undertecknadt :; portföljen hägrade i ett icke aflägset fjärran — då ramlade Bonapartes tron. Man trodde, att Girardin slutligen dragit sig tillbaka från skådeplatsen, och att han slagit sig i ro på sina millioner; man ansåg honom för begrafd och Lade nästan glömt både honom och alt det spektakel, han stält till i verlden. Men ännu en gång ropar den gamla lystnaden honom tillbaka till den journalistiska oron, och man ser åter den industrielle literatören och den literäre industririddaren i spetsen för en tidning, för att för sista gången försöka sin lycka; tillfredsställelse och lugn skall han finna först då, när han trycker ministerportföljen till sitt hjerta. Utsigterna för den sjuttiokrige ministerkandidaten äro dock icke synnerligen stora. Taburetten befinner sig i ett fjärran, dit åldringen troligen aldrig skall hinna, och ödet tyckes ha tagit till valspråk Ledru-Rollins ord: Cest convenu, il ne sera rien!