Aftonbladet – 26 november 1874, sida 2

STOCKHOLM den 26 Nov. I dessa dagar, då-alt hvad anda och lif eger i Frankrike, sysselsätter sig med politiken, har Emile Girardin lemnåt det lugn, som hans många millioher kunde bereda honom till dödåagar, för att åter kasta sig midt i den politiska strömhvirfveln. Den farkost, hvarmed han denna gång giffor big lut bland bränningarna och skären, är La France, hvilken hittills ansetts vara ett organ för venstra centern och som af den nye direktören blifvit förvandlad från aftontidning till morgontidning. Den nya tidningens program är något dunkelt, och den gamle partigängaren tyckes vilja antyda, att han denna gång kommer att ställa sig öfver partierna. Fråga icke, säger han i sin första ledande uppsats, om denna tidning är imperialistisk, republikansk eller rojalistisk ; om hon tillhör högra centern eller venstra centern, eller venstra flygeln af högra cenItern. Spörj henne hällre om hvilket parti hon tillhör, och hon skall svara: Jag tillhör Frankrikes parti Det är verkligen förundransvärdt, att en så gammal, erfaren politiker sällar sig till detta i närvarande ögonblick myeket tunnsådda parti, och sannolikt skall Girardin snart få erfara atten tidning, som blott förfäktar Frankrikes sak, kommer att predika för en mycket fåtalig publik. Emellertid föreslår han i sitt program följande punkter, om hvilka han tror att alla partier skola blifva ense: 1) Det person Tliga septennatet utan konstitutionella lagar; 2) Fortvaron af nationalförsamlingens myndighet till utgången af septennatet, dock så att hon förvandlas till en lagstiftande församling, som håller två sessioner om året, hvardera på tre månader; 3) Upphäfvande af belägringstillståndet; 4) Absolut oberoende val två gånger om året vid bestämda tider, hvilka skola släppa fram de mest avancerade opinioner, på det de skola kunna upplysas och modereras genom att taga del i parlamentsförhandlingarna; 5) Direkt väljande år 1880 af en speciell konstituerande församling, som skall sitta endast fyra månader och på sin höjd bestå af hundra medlemmar; 6) Sammankallande af valmännen för att ratificera den till stånd komna konstitutionen; 7) Det omedelbara sammankallandet af den. nya kammaren, vald enligt den framtida konstitutionen; 8) År 1880 upphörandet af da nu existerande båda myndigheterna; 9) Åtgäråers vidtagande för den händelse, att den nuvarande makten skulle blifva ledig före 1880. Times korrespondent fogar till dessa punkter följande anmärkningar: Bland dessa punkter finnes icke en enda, som icke skulle gifva anledning till ändiösa och ovederläggliga invändningar. Men hvad som förtjenar mycket mer beundran än programmet är, att en man af en sådan erfarenhet kan vara nog enkel att offentliggöra ett program, grundadt på den tron, att man bland de 750 deputerade skall finna en majoritet, som understöder dessa på en gång fyndiga och icke fyndiga förslag. Jag syftar icke härmed på art. 1, som med ett penndrag afgör den kinkiga frågan om ett personligt eller opersonligt septennat — en fråga, hvilken blifvit diskuterad i aderton månader, utan att någondera sidan afstått en tum terräng åt den andra. Men jag beundrar Emile de Girardin, derför att han tror, att en kår, som är så afundsjuk om sin makt, så förbittrad mot alt, som hotar dess suveränitet, skall gå in på att förnedra sig till rangen af en lagstiftande församling, som sitter blott sex månader om året, och att öfverlemna åt den exekutiva makten den uteslutande ledningen af landets angelägenheter. Utan tvifveltror Girardin, att församlingen skulle vara glad att till detta pris köpa vissheten om sin tillvaro under sex år. Men detta är ett fullkomligt misstag. Församlingen är för mycket upptagen af täflans lidelse, för att egna sig åt dylika beräkningar, och den dag en majoritet fannes, som vore nog likgiltig för sin värdighet att gå in på ett dylikt köp, skulle hela församlingen falla till sammans under allmänna meningen. Girardings nya publicistiska företag gifver den utländska pressen anledning att kasta en äterblick på hans verksamhet som skapare af tidningar. År 1828 upprättade han, vid tjugutvå års åider, tidningen Le voleur, 1829 La Mode, 1831 Le Journal des connaissances utiles (120,000 abonnenter), 1832 Le Journal des instituteurs primaires, 1833 La Musde des Faxailles, 1834 I Almanach de France (en villion exemplar), 1835 Le Pantheon litteraire, hvilken Guizot gaf ettstatsunderstöd af 200,000 franes, och slutligen 1836 La Presse, hans mest betydande skapelse, hvilken skulle föra det konservativa partiets talan. Denna tidning såldes då till ett oerhördt billigt pris, hvilket ästadkom en verklig revolution inom den parisiska journalistiken med afseende på dess ekonomiska förhållanden. Under första tiden af La Presses tillvaro råkade Girardin i en ytterst häftig polemik med tidningen National, hvars hufvudredaktör Armand Carrel utmanade Girardin. Som bekant dog Carrel af det sår, han erhöll i denna tvekamp. Girardin har offentligen på Carrels graf uttalat sin ånger öfver detta brott (1848), och han har sedan aldrig antagit någon duell, icke ens då han en gång i sin operaloge offentligen örfilades upp af en bland Sigcles redaktörer. År 1856 sålde han sina andelar i La Presseför en summa af 800,000 francs. Mot slutet af 1862 ötvertog han åter ledningen af denna tidning, men lemnade den efter några år: för att ställa sig i spetsen för La Liberte. rstrimma öfver golfvet, från fön-li om ms