Aftonbladet – 26 november 1874, sida 2

miss Drugh; Jane sade att hon gått in i gitt sofrum. Ruth stannade ett ögonblick utanför dörren; alt var tyst, och hon kände icke någon håg att gå in, utan begaf sig till sitt eget rum. Sedan hon, skuggande lampan med en skärm, för att dess sken ej skulle väcka Willie, hade sakta slutit till sammans sänggardinen om honom, gick hon bort till ett bord i fönstersmygen, på hvilket Miriams blomma, ännu frisk och grön, stod, och der nedanför krukan deras mors uppslagna bibel låg. Den djupa känsla af frid och förtröstan, som bemäktigat sig Ruth i kyrkan, lefde ännu inom henne, och i nattens tystnad, då intet utom barnets regelbundna, sakta andhemtning kunde förnimmas af henneg öra, blef denna frid alt djupare, tills den öfvergick i ett tillstånd af vaken dröm. Hurna länge hon hade sutit i denna ställning, om timmar eller minuter, skulle hon ej sjelf kunnat säga, men hon hade länge sedan upphört att bedja, ja, till och med att tänka, då hon hastigt öfvertygades om att någon gick uppför trappan; ehuru stegen i sig sjelfva ej voro hörbara, förnam hon tydligt att trappstegen knarrade för hvarje fotsteg. En hvar vet, huru i nattens tystnad hvarje ljud, äfven det svagaste, tränger till örat. Hon hörde sakta steg alt mera närma sig; nyckeln i dörren vreds långsamt och försigtigt om. Ruth steg upp, drog sig ett par steg längre in i före stersmygen oeh strök sig med handen öfver pannan, för att förvissa sig om att hon ej drömde, men hon kände sig ej det minsta rädd, Dörren öppnades och Caroline Drugh stod på tröskeln med bara fötter, i sin lånpa, hvita nattdrägt och med det upplösta håret fallande som en mantel ända ned tilll hennes knän, Det dödsbleka ansigtet, stelnadt och kallt som på en marmorbild, de vidöppna stirrande ögonen, den ena handen : tryckt mot hennes bröst — alt förlänade åt: hennes uppträdande något mystiskt och spökikt, Under ettpar ögonblick stod hon orörlg. Månskenet, som trängde in nedanför1 len ej fullt nedsläppta gardinen, kastade r