Aftonbladet – 25 november 1874, sida 2

Det har ej häller jag, i synnerhet då deras orsak så lätt kan förklards, Jag hade doktor Camerons rättegång i tankarna och drömde om den, det var hela saken. Besynnerlig var min dröm i alla fall, Ruth led. Detta var första gånger, som denna rättegång förta på tal dem amollan, och bangs namn, uttalads med en så kall och liknöjd röst, ljöd eom ett skärande missljud för hennes öron. Hon svarade intet och miss Drugh förtier: 2Ja, den yar bögst egen och angick ett bref, som innehöll säkra bevis på hans oskuld, men om hvilket ingen visste något, utom en elak och olycklig qvinna, i hvars händer det hade fallit och som förr skulle velat dö, än begagna sig dera! för att rädda höns lif. Det villb synas, som om Han hade tillfoga! benne någon ohjelplig skada, bringat för derf öfver hennes far och undergång öfvel hennes eget lit. I drömmen höråe jag henne svära en fruktansvärd ed att till döden för följa denne man, som förorättat henne; jag hörde henne kalla Gud och sin for till vit nen af denna ed och draga straffet öfvan sitt eget hufvud, sä vida hon Bbröte sit ord. Då bretfvet föll i hennes händer, tog hon det som en bekräftelse på rättvisan aj sin ed och behöll det gömdt. tills vetskaner deyom nöra på berötvade hedue förståndet Rädd att hon i gin förtviflan skulle frestar att bryta titt löfte, förstörde hon detta bref det enda bevis på er väns oskuld, det enda som skulle kunnat rädda honom från er våldsam och skymflig död, Jag såg tydlig! aå hon höll det öfver elden, det var et iängt bref på två blad, tätt fullskrifna papperet var ljusgredelint och underteck nadi: Winifeed. Alt detta såg jag och äfvel hura flammorna sträckte sig upp för at gripa det, Jag såg det brinna och svartn: