Aftonbladet – 25 november 1874, sida 2

skulle emellertid först vilja göra en anmärkning, hvad arbetsordningen beträffar. Då herrarne i centern tala från sina platser med ryggen vänd hitåt, såsom de vanligen göra, är det härifrån mycket svårt att höra dem, emedan deras röst blott tränger fram åt ett håll. Jag har derför icke kunnat höra alt, hvad den föregående talaren yttrat, något som jag beklagar så mycket mera, som det föreföll mig vara högst lärorikt, ehuru icke fullt riktigt. Så mycket är visst, att den föregående talaren satte det berättigade i det personliga samvetet öfver det berättigade i strafflagen och gsda att lagar, som etode i strid mot samvetet, icke borde lydas. Vore jag än i till fälie att medgifva riktigheten af denna sats, måste jag likväl gå längre och säga: enhvar tysks samvete har ett lika berättigande. Jag kan icke sätta ett samvete ur centrumpartiet högre än ett ur det social demokratiska lägret. Hr Liebknecht och de med honom liktänkande göra sig ej till förkämpar för något annat än den öfvertygelsen att, enligt deras samveten, de nu gällande lagarne äro oriktiga. De säga ej: vi vilja med våld krossa dem, nej, de säga: det bry vi oss icke om, det ekall nog regeringens uselhet östadkomma, vi bida. De stå dervid på precis samma grund som centromspolitikens mälsmän. Jag vill blott bedja, att I klart insen denna eder likhet med socialdemokraterne, då I sätten eder personliga uppfattning öfver lagarnes ma jestät, och att medvetandet om denna likhet må sträcka sig upp äfven i de högsta lagren af edert parti. (Mycket sant! Bravo!) Hr Reichensperger. (Krefeld.) Jsg måste uttryckligt motsätta mig att man på så sätt, som hr rikskansleren gjort, sätter mitt parti i jämnbredd med socialdemokraterne. Jag tror att detta var alt för djerft gjordt. Visserligen äro vi från honom vana vid en hög grad af djerfhet, men här har han dock icke träffat det rätta. Vi vilja ej revolu tion; ingen har af en sådan mera att irukta än just vårt parti. Jag tillåter mig vidare erinra hr rikskansleren derom, att vid slu: tet af förra århundradet fans, årtionder igenom, en lag, liknande den, mot hvilker vi nu rikta våra klagomål. Äfven då stälde man lagens majestät öfver alt annat och förelade presterne den borgerliga eden. Mer de prester, som aflade den, hemföllo sedar åt det allmänna föraktet. Just derigenon skadar man racstlagarnes majestät, att mar i dem uppställer fordringar, som stå i stric med samvetets bud. Mkå ni vakta eder fö statsmaktens absoluta omnipotens, den le der till Byzantismen! Härmed var diskussionen slut, och sedaj Hasselwann yttrat några ord för förslaget föll det med alla de afgifna rösterna uton två, hrr Hasgelmanns och Liebknechts.