Aftonbladet – 25 november 1874, sida 2

hennes ansigte var infajlot och hade åldrats, och emedan i de mörka ögonen, hvilka för reföllo onaturligt stora genom de dunkla skuggor, som omghfvo dem, låg ett oroligt uttryck, Ruth förebrådde sig, att bon icke ognat henne någon nppmärksamhet förut. Var miss Drugh sjuk elier hade bön bekymmer? 2J8g är glad avt ni kom in till mig, sade hon, bemödande sig att tala obesväradt och lifligt; sjag var trött att sitta ensam. Hon sköt fram en stol till olden och Caroline gatte sig ned. Ruth sög på henne. Hvad hade fört henne dit? Var det en önskan att ha sällskap eller att få deltagande? Ruth tvin gade sig att tala: Jag är rädd att ni ej är frisk, att ni öf veransträvger or. Jane täger att ni är nte nästan hela dagen; jag fruktar att nitror ere krafter vara större, än de äro. Caroline svarade tankspridd: Kanske gör jag det — jag vet icko — jag har al drig kommit att tänka derpå. Här tyst nade samgalot och de sutto båda stumma er stand, hvarunder Ruth sökto ofter ett nyt samtalsämne och bemödade sig att hålla sins tankar ifrån det enda, plågsamma ämne, son syasplsatte dem. Carolise berpsrade henne emellertid dett: besvär. Jag undrar, börjadg bon hastigt men med en dämpad röst, hura pass myc ket samband kan finnas mellan årömmar och det verkliga lifvet? Jag hade förliden nat en så underlig dröm — 85 besynnerlig och otrolig, men på samma gkng liklg, Får jag berätta den för er? Att unprepa den tro jag är bäste sättet att få den ur mina tal kar, Men kanske tror niicke på drömmar? Hon höjde långsamt blicken och fäst den på Ruth, afvaktande hennes svar. Rutl hade ej något förtroende till drömmar oci detta bekinde hom