Aftonbladet – 24 november 1874, sida 2

Det är sällsynt, att utmärkta män ega många vänner; de hafva hvarken tid att förvärfva dem eller att behålla dem. Doktor Cameron hade aldrig varit populär, trots det höga anseende han åtnjutit. Några funnos dock, som voro sena att döma honom, eller hvilka, rättare sagdt, trots alt som tilldrog sig, icke dömde honom alls. Dessa trofasta anhängare tillhörde mest den fattiga klassen, och hvar rättegångsdsg kunde man få se dem, bleka och ängsliga, uppehålla sig i närheten af domsalen. De djerfvaste bland dem kunde taga mod till sig och fråga personer, som gingo ut eller in, men flertalet stod och väntade många timmar i hopp att slutligen få höra något, och deras bedjande ögon frågade, hvad de sjelfve, i följd af den hos personer af denna samhällsklass vanliga skyggheten, aldrig skulle vågat högt yttra: Hur går det med doktorn ? Men utom dessa fattiga vänner funnos äfven andra, hvilka med qvalfull oro följde sakens gång; bland dessa var mrs Leigh, som delade sin tid mellan domstolen och spasmer, men utan att finna lindring afnågotdera. Icke ens hennes systerdotter och favorit Miriam kunde skänka henne någon tröst. För att säga sanningen, så, ehuru mrs Miriam Hartwell ömt älskade sin goda, gamla tant, började hon finna dennas sällskap tröttande — hvilket ej var underligt, då tanten aldrig talade om något annat ämne än rättegången, medan deremot Miriam, för hvilken den blott var af underordvadt iotresse, undrade huru mrs Leigh kunde låta saken gå sig så till bjertat. Den var visst mycket, mycket obehaglig, men om en man förger sin hustru, så måste han anklagas derför, och alt talande och gråtande i verlden kan ej hjelpa något. Denna sin hsigt af saken framstälde hon klart för mrs Leigh; men hur mycket hon än ömsom smekte och bannade på sitt intagande vis, misslyckades hon fullkomligt i sitt bemödande att öfvertyga och trösta. Slutet blef, att den unga damen ledsnade vid dewas