Aftonbladet – 24 november 1874, sida 2

ligheten af att någon af de här närvarande kunde räddas. Grace Ingles vitnesmål, hvilket följde straxt efter hennes landsmanninnas, gjorde ett helt annat och högst gynnsamt intryck. Det utmärkte sig från början till slut genom värdigt allvar och eftertanke. Icke ett ord för mycket; icke ett enda, som kunde kompromettera hennes aflidna matmor, hvilken hon nu tjenade i döden, som hon hade tjenat henne ilifvet — troget. Hennes enkla intygande af hennes förre herres värde, af hans aldrig tröttnande ömhet och vård om sin hustru, var både vackert och rörande, och för en stund vände sig allmänna opinionen, denna alltid vacklande våg. Både då hon kom och då hon gick, helsade hon doktorn med en stum, vördnadsfull böjning på hufvudet och besvarades med det för honom egna, allvarliga, lugna leendet, Stackars Grace! hon hade magrat och såg föråldrad och sörjande ut. Doktor Camerons blick erhöll ett mildt uttryck, då den Hvilade på henne; han visste hvad hon lidit och ännu skulle komma att lida för hans skull. Detta hans leende, denna ögonblickliga ljusning i hans ansigte voro de enda tecken at rörelse, han visade under hela tiden, som rättegången varade. Hurn fällande vitnesmålen än mätte hafva varit, skulle den klarsyntaste iakttagare icke kunnat i hans ansigte upptäcka ett drag af oro eller sinnesrörelse. Lugn och uppmärksam, med blicken stadigt fäst på vitnena under deras anföranden, syntes han noga lägga på minnet hvad som tilldrog sig omkring honom. Mera än engång hade åhörarne varit rörda, han aldrig. Alla förvånades öfver ett så onaturligt lugn. Hvad kunde det betyda? Skuld eller oskuld? Om det förra, insåg han naturligtvis, att han var dömd till undergång; om det senare, hvilken tortyr skulle ieke detta skoningslösa blottande af hemlifvets heligaste förhållanden, dessa brutala angrepp mot hans karakter vara för ett så stolt och förbehållsamt sinne som hans!