Aftonbladet – 24 november 1874, sida 2

läsningen af sista domstolsförhandlingen helt oförmodadt träffade på namnet af sin gamla ärkefiende, mrs Malloney, och läste de djerfva osanningar, denna inblandat i gitt vitnesmål, och i hvilka hon prisade sig sjelf som sin olyckliga matmors trogna vän och tjenarinna, Hade ej miss Deborah uppehållits af sitt hopp attlyckas bringa den papistiska lögnerskan i rättvisans händer och konstatera ett exempel, huru det går med den, som vill föra en hederlig karl i förderfvet, skulle den värda skotska damen kunnat dö af harm. Hennes uppträdande inför domstolen och det högst formstridiga sätt, hvarpå hon afgaf sitt vitnesmål, förmådde verkligen till och med i en sak, så hemskt bedröflig som denna, framkalla muntra afbrott. Hon nekade för det första alldeles positivt att besvara de frågor, som gjordes henne, och för det andra att tiga, då hon höfligt gjordes uppmärksam på, att hon var der för att bidraga till gcavningens yppande och icke för att uttala sina personliga antipatier. Som tant Deborahs åsigter om rättvisans skipande voro himmelsvidt skilda från domstolens, slungade hon likväl ohäjdadt sina anatemer mot domare och jury, åklagare och sakförare. Hvad den anklagade angick, var han lika oskyldig till något anslag emot sin hustrus lif, som det barn, hvilket föddes igår; men han förtjenade i fullt mått den skrapa, han nu fick, då han föraktat hennes varning och gått och gift sig med en torshufvad, hårdbjertad flickange. Ganska säkert hade hon tagit en opiiflaska för en flaska bröstsaft. Sedan hon gifvit denna förklaring, tillade hon, med afsigt sparande godbiten till sist, att det var hennes fasta öfvertygelse att rättvisa aldrig rätt skulle komma att skipas och riket rätt styras, förr än qvinnorna toge affärerna om hand sjelfva. Hon afslöt sitt tal med en dyster påminnelse om yttersta domen, som stundligen vore att vänta, samt uppehöll sig med bister belåtenhet vid dess fasor liksom ock vid omöj