Aftonbladet – 24 november 1874, sida 2

I tyska riksdagens sammanträde förliden ördag uppträdde deputeraden Liebknecht, Asom telegrafen i går meddelat, till förvar för sin motion, att de häktade socia istiska deputeradena Bebel, Hasenclever och Most skulle frigifvas ur häktet under len tid sessionen varade. Han uppläste land annat de för brottsliga ansedda stälena i dö tre deputerades tal, hvilka de strafflöst skulle kunnat hålla i riksdagen och finner de lifliga färgerna i de samma alldeles naturliga. Det herskande partiets historiker, Treitschke och Sybel, äro icke ns helt och hållet objektiva: huru skulle let då vara möjligt för socialdemokratöriie, för hvilka kommiten i Paris har precis samma betydelse som det så kallade heliga kriget af 1870 för det herskande partiet. Alla de tre deputerade hade blifvit dömda för missbruk af yttränderättön, för en förbrytelse, som Jngland och NordAmerika icke känna till, i vissa detaljer för yttranden, hvilka talaren icke kan annat än gilla. Sålunda har Boabel sagt, att Tyskland nu bar kasernens och tukthusets enhet. Sanningen af detta yttrande kan blott den uppskatta, hvilken, likäsöm tälaren, måst Here gånger sitta i fängelse, och som, då han kom ut derifrån, aldrig erfor känslan af frihet, utan blott af öfvergången från ett mindre fängelse till ett större, och det mindre hade till och med den fördelen, att man der visste sig säker för rättegångar. Most har blifvit dömd derför, att han för en okännig publik talat om riksfiender, icke för hvad han sagt, och domstolen har mellan raderna af de yttrade orden läst sig till mycket, som icke uttryckligen blifvit sagdt. En sådan dom predikar hat, mer hat och förakt möt de herskande klasserna än alla gocialdemokratiska tal, under det Dis-l raeli med rätta förklarar den engelska arbetarrörelsens freåliga förlopp dermed, att den engelske arbetaren är mer skyddad mot häktning och husvisitation än till en del den höga adeln på kontinenten. Om deputeraden Mostz behandling har talaren vid ett besök i Plötzensee erfarit följande: den dömde mottogs af fängelsedirektören med orden: Ni är sämre än en egendomsförbrytare, sämre än en tjuf! Ean politisk motståndare kan man göra oskadli , skjuta ihjälo. 8 v. Talaren är den siste att mot säga sanningen af detta påstående; men att behandla motståndaren ovärdigt, det är infamt, I alla instanser har deputeraden Mosts ansökan att sjelf få hålla sig med kost blifvit afslagen. Som lektyr har icke en gång blifvit honom förunnad Frankfurter Zeitung, otan som allra yttersta medgifvande har han blott erhållit tillåtelse att bland oppo sitionstidningarna läsa Vossische Zeitung; så att det ser ut, som hade man i fängelset en termometer, på hvilken Vossische Zeitung bildar nollpunkten, under hvilken riksflendtligheten och öfver hvilken riksvänligheten börja. Mosts anhållan att han skulle få sysselsätta sig med literär verksamhet har blifvit afslagen i alla instanser: den i intellektuelt Hänseende så begåfvade mannen måste göra plånböcker. Detta är ett barbari, så mycket mer upprörande, som 23 16 af riksstrafflagen blott tillåter handarbete och detta endast då fången uttryckligen önskar det. Hr Traeger : Jag har i förra sessionen med en liten minoritet af mina vänner röstat för motionen om deputeradena Bebels och Liebknechts frigifvande, emedan jag ansåg, att denna motion var tillåtlig på grund af art, 31 i riksförfattningen. Om jag i deg kommer att rösta imot föreligI gande motion, så har jag dock ingalunda Tlemnat min dåvarande ståndpunkt. Det gifves ingen fråga, som kan och mäste lidelseI friare behandlas, emedan den i lika hög I grad intresserar alla partier. Hvilket parti I skulle icke en gång kunna komma i den ställningen, att det behöfde taga i anspråk för sig denna artikel? Det är — tillåten mig säga det — en politisk konjunktursak. I Men jag anser Liebknechts motion för onyt I tig, emedan den icke motsvarar husets vär-I dighet och i sin tillämpning kan verka mycI ket farligare än till och med det närvarande förhållandet. Motionen ställer först en bön till rikskanslera. Nu Har riksåagen antingön rätt att besluta om det som begär .Ires —och då anser jag det för ett under: bart svärmeri att kläda en sådan rättighet i formen af en bön, eller anser man att riksdagen icke har rätt att besluta derom — och då gifves det väl en korrektare form derför än en petition, vid hvilken man alltid utsätter sig för faran af ett afslag. Petitionen skulle komma att af rikskanslern I ställas till de förbundna regeringarna. Jag -I kan åtminstone icke föreställa mig, att han på annat sätt skulle kunna inverka på de samma, och rikskanslern skall väl näppeligen, till och med om han går motionens syfte till mötes, vilja utsätta sig för ett afrs