Aftonbladet – 21 november 1874, sida 3

en annan med stekt hare, en tredje med fågel, en fjerde med någon slags pastej och så i all oändlighet. — Men omöjligt, och slutligen förmådde hon icke mera än att afvisande vinka med handen. Det gjorde mig verkligen ondt om henne, ty jag säg tydligt, att hon led redan vid blotta åsynen af maten. Hon hade synbarligen öfverskattat sin egen styrka. Men hofmästaren uppfattade icke saken från samma synpunkt. Han trodde förmodligen, att ingen af de erbjudna rätterna smakade, och så grep han sjelf tag i ett stort fat, med hvilket han gick fram för att persuadera henne. På fatet låg en stor gås, flottet rann omkring den, och genom det spända skinnet såg man fettlagren ligga så aptitliga. Äfven en fullkomligt frisk mage skulle en dylik fet tillställning satt på ett ganska hårdt prof, huru mycket mera då en, tom på föda och till följd af fyra dagars sjukdom i ett ytterst sensibelt skick. Damen behöfde också icke mera än kasta en blick på den at fett skinande fågeln samt insupa något af flottångorna, förr än hon med ett slags gurglande läte, som jag tyckte förskref sig från magens innersta djup, sjönk ned bakom. bordet å den soffa, hon satt på. Allmän förvirring! Kaptenen och hofmästaren skyndade fram för att hjelpa henne, jag skyndade mig att beställa en ny portion af brinnande sås, ty min mage kände sig för ett ögonblick riktigt symmvatiskt stämd, och jag är icke vän af omotiverade känslor, och slutligen bokstafligen bars den stackars qvinnan ned i damsalongen, der jag hoppas hon för den närmaste tiden kommer att verka såsom ett varnande exempel mot öfverdritven sjelftillit. Det var det enda trefliga, jag hade den. dagen. Kl. half 1 på middagen visade en af kagtenen hvarje dag i kajutan anslagen redogörelse för vårt läge, att vi befunno ora å lat. 48946 och long. 31945! Stormen fortfar och fartyget arbetar häftigt. Den 22 Oktober. I dag på morgonen kl. halt 6 var jag på däck, för att taga reda på, hvarför vi legat stilla en stor del af natten, och det var i sanning ingen behaglig upplysning jag fick af förste officeren. En väldig våg hade nämligen med stor häftighet kastat sig mot propellerhjulet, då detta i följd af fartygets rörelser en gång varit uppe i vattenytan, bräckt ett af bladen samt på. samma gång gifvit åt maskinen en så stark frestning, att ingeniören ansåg klokast att stanna der någon tid, medan han förstärkte de delar af den samma, som han ansåg hafva blifvit försvagade. Med detta lömska försök att hindra vår resa syntes cpellertid stormen ha förtagit sig, ty det hade mojnat utaf betydligt. Också såg man den ena bleka nästippen efter den andra försigtigt sticka upp öfver trappar, till halfdäcket, liksom för att vädrs ut, om den öfriga delen af kroppen skulle våga att följa efter, och — så besynnerligt det än kan låta — jag, som förut beklagat mig öfver, att alla voro sjuka och ingen att tala med, erfor nu pästan en ängslig beklämning, när jag såg dessa bleka konvalescenter smyga omkring, hvar och en i sin tur öfverhopande mig med frågor om huru det gått till på däck, huru det kom sig, att icke jag var sjuk m, m, Måttet rågades dock, när en lång, tanig engelsk guvernant kom seglande till mig och med sin mest sockersöta ton bad att jag skulle promenera henne, litet. Det fans ingen ursäkt att göra, kaptenen, doktorn och superkargören ho? de redan fått hvar sin att draga på, och så fick jag henne under armen och slöt mig till tåget. Kaptenen kom först wed en gammal lady från Washington, derefter följde doktorn med hennes dotter, en lten täck varelse, derefter superkargen md en doktorinna, hvarg man var med gå fartyget, ehuru han icke ännu vågat lemna, sängen, hvilket vid middagsbordet sedermera gaf anledning till många spetsiga ar.märkningar med afseende å läkarevetensb.apens ståndpunkt, och slutligen följde jag med min guvernant. Om det än ieke nera blåste så nbrdt, så rullade dock ängbåten icke obetydligt i följd af de långsträckta dyningar, som ännu gingo. Att promenera damerna rar sålunda icke det allra angenämaste arbetet, ehuru det bort kännas något lisande utt vara föremål för beundrande och afundamma blickar från öfriga passagerare, som. cke vågade lemna de soffor, de med knapp öd lyckats nå, — Naturligtvis skulle det ;ckså talas, under tiden man promenerade, Jag väntade emellertid förgäfves att min suvernant skulle börja, och som hon syntes rilja öfverlemna denna ära kt mig, grep jag rerket an med ett ämne, som om möjli, r än mera brukligt, såsom inledning till amtal, i England och Amerika än i Sverige.. Vi ha sent omsider fått en vacker mor. ;on, började jag således. Ack ja, en gudomlig, framqveå hon, inder dst hon kastade en lång bliok öfver eeanen. Snart skola vi vara framme i New York, ortsatte jag. Ack, ni tror det, min herre? Hvad det, läder mig. Jag är, som ni väl kan se, cke van vid så här långa resgor. Mebn, ni. tin herre, ni har väl rost mycket? ! Åhj a, jag bar egökt de flesta delar at erlden.a ACV min Gud, så intressant; hvad ni bör a njutit. Men har ni alltid rest ensam?Ja, i de flesta fall. Huru besynnerligt! Har ni då aldrig änt något behof att dela med er af de änslor, som bestormat eder, när nisettnåsot stort och mäktigt tilltalande, ty att juta ensamt, det är sjelfviskt, min herre, Här försökte hon kasta en skalksaktigt örebrående blick på mig). — Med andra ord, ar ni aldrig känt det tomma och fattiga uti tt vara ensam, utan någon kär att medela er med, ty jag behöfver väl icke äga er — och här antog hennes ton en en känsligaste brytning — att gemensamet, så i glädje som i sorg, är, i förva allet förljufvande, i det senare förmildrane. Har ni aldrig erfarit någonting af detAA? — I detsamma tog fartyget en öfveralning, som gaf henne:anledning att än wstare sluta om min arm. Jo, visserligen, svarade jag, en smuv förlägen, och det hade också varit min jening attdenna gång taga min hustru med ig, hade jag icke varit rädd, att den sena rstiden skulle gjort resan alt för obehagg för henne, Men till våren mötas vi ter i England. Er hustru — jask, ni är således gift, in herre — ack, hvad jag gratulerar er, en jag tror i sanning jag börjar känna ig trött — till en af sofforna, min herre, FF ryska statens enhet, Man berömmer J.aumsing stil såsom skön, enkel och ädel an fortsatte, i Lomonosovs fotspår, att beia skriftspråket från qvarlefvorna, efter avonskan. Han utbildade det I anranajet