Aftonbladet – 21 november 1874, sida 3

Han framhöll genast likheten med sir R ger, och utbrast: Denne är den man, 80! jag begrafde på Sydney Island. Denna är belägen sydvest från ön Rotumah oc på 200 till 300 mils afstånd från denna oc besökes tillfälligtvis af ett eller anna fångstfartyg. Claridge är en bland de ti sentals personer, tillhörande hans klas: hvilka flacka af och an mellan Stilla ha: vets öar för att slutligen söka upp någo utsedd hvilohamn och der tillbringa sin Bterstående dagar i ro. Hans uppgifter är af följande lydelse: År 1854 — efter hva han kunde päminna sig — lemnade han et fartyg och steg i-land på Rotumah. Di han tillbragt en tid på denna ö, ankom di en skonert, kallad Annie. Då han gicl om bord på den samma erfor han, att ha helt nyligen utgått på fångst och att han då han passerade uppför River Plate, tagi upp en båt innehållande två nästan uthung rade män, och att desse nu voro om bor på skonerten. Kaptenen på den samma, el fransman, berättade Claridge att en af de räd dade var en engelsk gentleman, mycket sjuk som talade franska lika bra som han sjelf. Hai iror att detta skedde i början af år 1855 men kan icke bestämdt erinra sig detta Han tror vidare att fartyget var amerikanskt men han påminner sig icke några detal jer rörande det samma, lika litet som nam net på någon af besättningen. Fem daga efter det de lemnat Rotumah uppnådde de Syd ney Island. Claridge jämte några infödin gar från Rotumah gingo i land, och der sjuke gentlemannen blef äfven på egen be gäran landsatt, försedd med alt hvad fartyget kunde lemna för att göra det någor lunda komfortabelt för honom, Skönerten seglade bort, med afsigt att åter vända, men Claridge hade icke till denna dag erhållit några underrättelser om den och zissar derför, att den gått förlorad. Har vistades två år på denna ö, innan den Åter besöktes af något fartyg. I första början efter sin landstigning på ön talade den sjuke gentlemannen föga till någon. men då han blef sämre, lät han hemta Claridge till sig och sade honom, att has var nära sitt slut, och bad honom anskaffa en fjäder från en af de vilda fåglar, som besökte ön, för att deraf göra en penna. Han hade med sig från skonerten ett stycke papper, i hvilket en ostbit varit insvept, och på detta, med fågelblod, skref han nå. got. Han lemnade papperet åt Claridge bad honom att omsorgsfullt förvara det, att låta det afskrifvas, så fort ett fartyg komme till ön, att behålla originalet sjelf, men framför alt att offentliggöra det, då han komme till ett civiliseradt land. Han underrättade derpå Claridge, att hans aamn vore Roger Tichborne. Dettainträffade på tionde eller tolfte dagen efter landstigningen på ön. Derefter yrade den sjuke mannen ofta, tills han dog på omkring den adertonde dagen efter landstigningen. I sina rediga ögonblick hade han förklarat, att han seglat från Rio i ett svårt lastadt skepp, att det gick förloradt under en storm oy, och att han jämte sju andra gingo om bord i en båt, hvilken dref omkring, tills alla omkommit undantagandes han sjelf och 2 annan person, och att de hade varit 40 lagar i båten, då de räddades. Han sade, utt om han kunde komma till Hongkong, skulle han erhålla dugtigt med penningar ch finna många vänner. I sin yrsel talade han ofta om sin far, med vilken han tyckes ha varit i tvist, och an inbillade sig ofta tala med sin mor, varvid han begagnade franska språket. Olaridge behöll papperet, såsom han var mbedd, och visade det för befälhafvaren å det fartyg, som tog honom om bord från in. Det väckte ingen uppmärksamhet. När nan kommit till ön Wellington, afskref en Vew-Bradjordgosse vid namn Mandell en lel af papperet (en del deraf var nämligen AA franska), men Claridge vet ej, tvad bruk lan gjorde deraf. Mandell var på hvalångarefartyget Miles Standish och lofvade emna papperet till Tichbornes slägtingar ned det första engelska fartyg eller konul, han komme att träffa. Huruvida ett ådant tillfälle någonsin erbjöd sig, är kändt,, Originalpapperet, skrifvet af sir loger Tichborne, befinner sig nu i Claridses händer. Det är en nedsmutsad och rasig papperslapp, och dess innehåll, som r skrifvet med en fågels blod, är nästan lideles utplånadt. Men namnteckningen an ännu skönjas. Det öfriga skall underastas en mycket omsorgsfull kemisk proedur för att återställa det tillräckligt att unna läsas, Britiske konsuln i denna amn har redan vidtagit htgärder för att fficielt konstatera Claridges uppgifter och omma i besittning af det nämnda pappeet. Det är utom alt tvifvel, att något us af mycket afgörande beskaffenhet nu kall spridas i den Tichborneska mystören,