Aftonbladet – 21 november 1874, sida 3

len fattig fiskare på Hvita hafvets strand J upphöjdes den sorra eller storryska dialek tex till riksspråk, oaktadt den, enligt Mic kievicz, hvarken är så välklingande son lillryskan i söder eller så intagande enke som hvitryskan i vester, Djerschovin var officer, slutligen minister Han är en svulstig retoriker, som ömson lofprisar Gud, ömsom kejsarinnan Katarin: II. Djerschovin är ryska poesins Suvarov det oinskränkta, våldlystna tsardömets poe tiske ban6rförare, I sin ode öfver Varsjavas stormning, 1794, yttrar han om den besegrade polska hufvudstaden: Der ligger förräderskan med nedslagna ögon. Hennes bröst gnages af kamvetsäval öfver att hon sårade en mild själ (!), då hon sköt från sig Katarinas sköld! Örnen har slagit ned på den usla hyenan. MA lejonen blott för söka att frånrycka honom rofvet!s Den sista uppmaningen är ett hot mot vestra Europa. Tsardömets hot mot hela veflden framslungas i följande vers: O, du med sjelfva blixten förlikneliga folk, du vet att förakta mödornå och döden, ständigt fast och endrägtigt! Underdånigt blott den ende tsaren, skall du ock endast med konom kunna utbreda äg genom Vapnens makt (!). Store själ, din Cng är med dig! Hvad gälla för dig traktaterna? O, Ryssland, gör blott ett steg framåt, och verlden är din! Vi hafva förut citerat Batjuschkovs ode till Rhen 1814. Der talade en helt apnan ande, ren och upphöjd. Men trettioett år senare, 1845, midt under djupaste fred i Europa, ljuder från Ryssland äter et ode, denna gång öfver panslavismen, i hvilket förekommer följande strof: Vi höljas af lagrar, dem vi sjelfva förvärfvat. Men äfven våra förfäders ära tillhör 088 såsom arf. I hela sin storhet skall Åttilas välde blifva vårt, hans, som med slavens mäktiga arm betvingade östern, och som, i spetsen för slaverne, stolt förlitande sig på sin makt, svängde hotande mot vesterna sin nahajka (tartarpiska) Här återfinner man oförändradt Suvarovs och Djerschovins Ryst