Aftonbladet – 21 november 1874, sida 2

vist, skulle jag vilja tillägga, om jag utan irmätenhet kunde göra det. Med öfverdådigt ögseri, såsom det förefaller ett engelskt ga, hafva de italienska regeringarna, den 13 efter den andra, afstått makten i kyrkliga sker och monarkiens privilegier, icke lt ndets kyrka för att återupplifva de gamia opulåra sjelfstyrelseslementen i hennes konitvtion, utan åt påfvestolen, för återuppittandet af preståespotismen och utplånanet. af de sista spåren at oberoende. Detta srfaringssätt, så kinkigt för en utländing tt uppskatta eller ens att rätfärdiga, har ske haft till följd en ömsesidig försoning, tan blott en ständig eld af tillvitelser och lagomål. När tonen i dessa tillvitelser och lagomål jämföres med det auktoriserade ch gycnade språket af de påfliga press-. rganen och at det ultramontana partiet (nu et enda berättigade partiet i den latinska yrkan) i hela Europa, leies mången deri: enom till den slutsatsen, att hos dem som hemlighet inspirera den romerska politien, finnes en bestämd afsigt att på våldets äg, då ett gynnsamt rillfälle erbjuder sig, ullfslja älvsklingsides om bterupprättandet i pifvedömets jordiska iron, äfven om åsen ndast kvada uppresas på den heliga s:alens aska och blaad dess invånares hvitjade hev. Det är svårt att fetta eller att ingå iett exonnement om verkningarna af ett sådant låa. Men tillvaron i dag som är af en sådan jolitik — det må nu vara blott som ii — itgör i och för sig ett olycksålgeri ondt. Jag tvekar icke att säga, att det utgör en sggelse till en allmän omstörtning, en locelse till europeiskt krig. Det är i min snke icke blott sangviniskt, Uist Böärtsn öjligt att föreställ: sig, att en sådan plan kulle kunna lyckas; men det är svårt att fverskatta den Verkan, som den skulle unna frambringa genum at: vålla en betsig trid, Den skeile ätven til en viss grad unna häjda och förlama sådana regeringars utgörande, hvilka kunde komma att interrenera, icke för något sget äuvdamll, utan slott för att upprätthålla ller återställa den ullmänna freden. Om den olyckliga makt, som betecknas med namnet curia romana, verkligen hyser denva plan, räknar den ptan tvifvel i hvarje land på unsexetöd ar srt organissradt och häsgifvet parti, hvil tot, då det kan förfoga öfver gen politiska maktens vågskål, skall befrämja intervention, och, dä det befioser sig i minoritet, skall verka för att betygga neutraliteten. Som freden i Enropa ban vara i fars och som äfven Erglanss plig: kan kommu att. tagas i auspråk, som en (sh att säga) av verldsdelens polismyndigheter, skulle det vara högst instresexnt att få lära känns våra romersk-kaoleka lardsmänsi Englane och Irland inre hållning i öenna fräga, ock vi tyckas vara berättigads at: anhölla om underrättelse i dvita håaseende. Ty det kan icke vara det ringarto tvifvel underksstadt, at: påfvedömets ve; läsliga makt verkligen öcyftas i de orä, som användes i Vatikanen för att beteckna dc ting, med afseende på hvilks påfven ha rätt att fordra hörsamhet af de trognaa, Det; är till och med möjligt, att vi här hatva klaven till hörsambotess utsträckande öfver ofelbarhetens gränser och till införandet af den märkliga frssen ad disciplinam et regimen Ecclesie Ingen opartisk person kan förneka, att frögan om den verldsliga makton tydligen står i samband med kyrkanse di:ciplia och styrelse — står i ett h4gst olyckligt samband med dem, skulle jag: våga tro, ehuru intill senaste tid mångas. romerska katoliker trott, att detta samband ieke blott vore högst välsignelserikt, utan också högst nödvändigt. Låwm oss komm. i håg, att en sådan 8u som grefve Montalembert, hvilken genom sin allmänna poli tiska uppfattning tillhörde det lNiherala par tiet, icke tvekade att ansa, att de million tals romerska katoliker, fom äro sprida öfver hela verlden, intaga samm. ställniag som invånarne i kyrkostzten mel atsvende på de senares borgerliga styrelse; oh att de, såsom bildande det öfverväravde fleitalet, på grund deraf voro berättigade awt kullvotera kyrkostaievs betolkring. För ett fjerdedels ärhuändrade sedan ansägs också allmänt, att frågan om kyrkostaten var af den natur, att dem blott anginge de romersk-katolska makterna. Jag måsce medgifva att dessa åsigter alltid förefallit mig: ubegripliga. De äro nu, minst sagdt, hopplöst och ohjelpligt föråldrade. Ärkebiskop Manning, som är chef för den påfliga kyrkan i England, och hvars presterliga ton anses sthi närmate öfverensstämmelse med tonen i högqvarteret, har icke ansett det vara för mycket att påstå, att heia kri-stendomens borgerliga ordning utgått från den verldåsliga makten och att hon har denna verläsliga makt till sin hörnsten ; att vid upphäfvandet af däen verläsliga makten skulle folkens lagar med ens falla till sammans i ruiner; at! (vår gamle vän) den detroniserade makten lärde undersätarne lydnad och furstarne mildhet. Ja, denna Högs auktoritet har gått längre och har U.pphöjt den verlåsliga makten till rangea af en nödvändig Virparn. Er Den katolska kyrkan kan icke icke hålla frid; hon kan ej Upphörg. sit prodika TEA pep läror icke blott om treenigheten och inkarnationen, utan äfven om de sju sakramenten om Guds:kyrkas ofelbarhet, om nödvändigheten af enhet och om den heliga stolens både andliga och verldsliga suveränitet. ) Jag har aldrig hört, att det verk, som. innehåller detta märkliga ställe, blifvit stäldt: på Index Prohibitoram Librorum. Tvärtom upphöjdes dess utmärkte författare, vid första tillfälle, till cher för det romerska episkopatet i England och till ledare för den million själar, som lyda under det samma. Och senare yttranden af oraklet hafva icke sänkt sig från den anförda höga ståndpunkten. De hafva i sjelfva verket; den rekommendationen för sig att utgörs em kommentar, icke utan ett oförtydbart anspråk på auktoritet, till de senare förklaringarna af påfven och koneiliet — en kommentar, som skall visa, att 1ag på för . regående blad långt ifrån öfverdritvit eller hårdragit betydelsen af dessa förklaringar, Särskildt bekräftas detta i en punkt, den mest vitala af? alt sammans — rättigheten att bestämma grägrslinien mellan de två områdena, hvilken rättighet ärkebiskopen icke: atan skäl anser vara det sanna kriterium: på supremati, d5 det gäller tyh så fiendtligas makter som kyrka och stat. Om derför den borgerliga makten icke är kompetent att bestämma, gränserna för den andliga makten, och om den andliga maktea, med gudomlig visshet, kan bestämma sina ena gränser, är den tydligen den högsta. Med andra ord, den andliga makten känner med gudomlig visshet gränserna för sin egen jurisdiktion : och hon känner sålunda den borgerliga maktens gränser och kompetens. Hon är derför, i religiösa. och samvetssaker, den högsta. Jag kan icke: nse, hur detta skall kunna förnekas, utan att nan på samma gång förnekar kristendomen. ) The pr b Crisis of the Holy See. By H.