Aftonbladet – 21 november 1874, sida 2

hetssorl; de förnummo furstarues erkönmanden at politiska rättigheter för undersätarne.. Det, som gälde för de tyska folken, måste: ju kunna ega sin tillämpning äfven på ryssarne! Etter de stora folkslagtningarnav i norra Tyskland strömmade deras skaror till den gamla romantiska Rhein. Hvilka sköna, upplyftande intryck, de här mottogo, erfar man ännu i dag ur en ode, som författades af en bland deras officerare, den i ryska litterataren berömligt bekante Batjuschkov. Låtom oss lyssna till några af dessa gällsamma, vildt högtidliga och ändå ädla strofer. Strömmar lika, böljade härmassorna ötver fälten. Varsnande redan från fjärram dina vågor, o Rhein, bryter min häst leden flyger på längtans vingar dig till mötes och störtar sig i vattnet, för att vederqvicka, sitt i slagtningarna mattade bröst. Hvilken fröjd! Der ser jag dina svallande djup! Der upptäcker min giriga blick fruktgårdarne, bergen och de i dimma halft. inhöljda riddarborgarne, bela detta på ära och åldriga minnen rika landskap, genom hvilket du, o härliga Rhein, framrullar -— från Alpen till Oceanen — såsom ett evigt: vitne till odödliga tilldragelser ! Foråom nödgades du läska med dina flöden tallösa Iegioner, som kommit, hit för att med sina svärd föreskrifva de stolta ger: manerne lagar. Lyckanms gunstling, frihetens gissel, Cosar, stred kär och segrade. Hans häst klöf dina vågor, Huru länge hafva Qu dina stränder sUekat under den nye Atfilas örnar, din böljor sorgsra framsötlat mellan fiendtuiga hä rar? Huru länge hafva diua yppiga sädesfält. dina mognade drutvor trazapats af hans hästars hofvar? Nu är ödets stund kommen! Nu hafva vi anländt hit och med oss Moskvas lösen, som bringar blixtar och välsignelse! Nu hafva vi anländt hit, vi, snöns och det isbetäckta bafvets söner, vi, från Baikals och Ulejars vågor, från Dons och Dnjeprs stränder, från