Aftonbladet – 21 november 1874, sida 2

STOCKHOLM den 21 Nov. Gladstone mot påfvedömet. s fö sl ög 3 Glad stones bekanta broschyr, The vatican . ecrees in their bearing on civil allegiance, t hvilken vi redan, efter en utländsk tiding, meddelat ett kortfattadt referat, har u kommit oss tillhanda i ett exemplar, som pe st E är påskriften Twelfih Thousand. Det oer-!f; örda uppseende, denna broschyr väckt, icke RS anledning att komplettera det nämnda steratet med återgitvandet af det kapitel l, hvilket Gladstone särskildt vänder sig ot curians och tltramontanismens begär tt suberdinera staten under påtvedömetäf-1. inst inom det ultramontana lägret, gifver : u 0 en i rent verldsliga ting — en lystnad,!3 ;vilken framkallat den stora strid, som nu ågår i Tyskland, och förberedes på andra : äl i Europa, Sedan Gladstone, på grund af aktstycken : vilka icke kunna förnekas, kommit till det esultat, att påfven fordrar för sig oinskränkt M akt öfver tron och moralen, samt öfver It, som rör kyrkans styrelse och tukt; tt han gör anspråk på makten att bestämä 1a gränserna för dessa områden; att han cke genom någon erkänd eller fattlig gränsinie skiljer dem från den medborgerliga ydnadens och undersåtepligtens områden, amt att han derför, från Juli månad 1870, ordrar att hvarje konvertit och medlem af ans kyrka skall göra sin medborgerliga cohet och pligt beroende af en annan och tt denne andre är pkhfven — sedan Glad: tone framstält dessa påfvens anspråk, fortätter han: Det kan icke förnekas, att iskoparne, som i andliga ting styra öfver em millioner (eller nära en sjettedel) af nvånarne i det förenade konungariket, hafa i vissa fall utvecklat, i hvarje fall gått n på dessa anspråk. Det har varit mi ifs älsklingsuppgift, icke att frambevärja. utan att nedbesvärja allmän oro. lag ämnar nu icke påstå, att hvarje utländsk iende eller inhemsk förrädare, skulle, på omerska hofvets bud,kunna störa freden i letta land. Men ehuru sådana farhågor kunna anses vara gripna i luften, skulle det vara innu mer gripet i luften, att för ett enda igonblick antaga att Gregorius VII:s, Inocenius III:s och Bonifacius VIII:s anspråk lifvit utan något bestämdt och praktiskt indamål i det nittonde århundradet uppsräfda ur grafven, likt de vidriga mumier, som i arkeologiens intresse tagas upp ur de gyptiskax sarkofagerna. Som förnuftiga varelser måste vi känna oss öfvertygade, utt dessa häpnadsväckande gamla satser icke blifvit äter uppdukade för verlden utan n klart fattad och på förhand öfvervägd! Msigt. Hvilken är denna afsigt? Jag kan väl iwro, att den till en del är ; teologisk. Det har alltid funnits och det innes ännu en icke obetydlig del at vårt folk, och i intet hänseende den sämsta, som, särskildt i tider af religiös oro, är tillgänglig för den frestelsen, att låta fulimäktige Likasom . handelshus få kunder, icke så mycket i förhållande till sin soliditet som . till sina storartade löften och försäkringar, nppfylla sina andliga förbindelser. annonserande så är den teologiska djerfheten viss om att framställandet af dylika öfverdrifna anspråk ekall bringa henne vinst, derigenom att hon vidgar vissa kretsar af bängifna anhängare, om hon också stöter tillbaka flertalet af menniskor. Det fans i närvarande tid två särskilda anledningar till ett sådant dåd: den ena af dem var den kantke omedvetna, men tydliga, benägenheten hos vissa personer utom den romerska kyrkans sköte, tt sätta kyrkans makt alt för högt; den andra den köra reaktion, hvilken gör och måste sig gällande till förmån för vidskepelzen, till följd af de lättsinniga och destruktiva spekulationer, som äro så allmänt gängse, samt. den märkliga djerfheten hos dagens kristendomsfientliga literatur. Men det är omöjligt att i dessa omständigheter finna tillräckliga motiv för det egendomliga sätt, hvarpå romerska hofvet för närvarande går till väga. All osund andlig lystnad borde ha blifvit rundligt tillfredsstäld genom anspråken på ofelbarhet i trossaker, på prerogativet at underverk, på makten öfver den osynliga verlden, Alt detta kunde ha genomförts med några få Tetzelar, som på ett klokt sätt blifvit spridda i Europa. Derför qvarstår äxnu obesvarad den frågan: Hvarför framstälde detta hof, som alltid har politiken för ögat, sådana fruktansvärda anspråk på makt af det vulgära slaget, inom det synliga området, der hårda stötar otvifvelaktigt både kunna gifvas och erhållas? Det måste vara af något politiskt skäl af synnerligen ömtälig natur, som man med berådt mod utsatt sig för risken af ett så djerft infall på det medborgerliga området. Ett djerft infall är det. Ty det är alldeles tydligt, att blotta framställandet af grundsatser, hvilka uppställa en befrielse från undersåtlig trohet, eller hvilka inskränka denna trohet, i många andra euro. peiska länder, ännu mer direkt än hos ogg,. mäste leda till en politisk strid och till fa-. ror af det mest allvarliga slag, Den strid, som nu pågår i Tyskland, framträder genast som ett utomordentligt exempel. Jag är icke kompetent ati afgifva någon opinion om destaljeraa af denna strid. Tysklands d Li I Ak ; institutioner och det inbördes förhållandet mejlan statens makt och individens frihet, äro väsentligen olika våra, Men sh mycket kan jag dock säga: först och främst är ; det icke blott Preussen, som är hemsökt; äfven annanstädes ligger tvistefröet färdigt, ehuru det kan dröja länge, innan striden utbryter. I andra stater, särskildt i Österrike, hafva nyligen blifvit antagna lagar, hvilka skola leda till urgefär samma slags förvecklingar som de Falckska lagarne, Men romerska hofvet besitter i hög grad en konst — konsten att vänta, och det är dess visa grunisats att kämpa med en fienie i sänder. För det andra, om jag rätt fram stält de anspråk, som blifvit promulgerade från Vatikanen, är det svårt att förneka, att dessa anspråk, och den makt, som gjort dem, äro i främsta 1usxmet ansvariga för de lidanden och faror, hvilka de än äro, som uppkommit genom konfliktea mellan de tyska och romerska lagarne. Och hvad som en gång med skäl sades om Frankrike, kan nu med icke mindre sanning sägas om Tyskland — då Tyskland är oroligt, kan icke Europa vara lugnt. Jag skulle känna mindre oro i detta hänseende, om den öfverste presten fritt oöh öppet erkänt sin förändrade ställning efter händelserna af 1870, och i ett lika tydligt, om också icke lika emfatiskt språk, som det i hvilket han lyst i bann den moderna eivilisationen, försäkrat Europa, att han icke skulle vara för att återupprätta kyrkans verldsliga makt med blod ch våld. Det är lätt att inse, att hans personliga välvilligbet, icke mindre än hans känslor som itab te ha gjort honom personligen be