Aftonbladet – 20 november 1874, sida 3

Iator handelsstad i norra Earopa, der de visaste bland de vise en gång förklarade, att telegrafer vore till ingen nytta för den solida handeln, som dessutom, så menade de, borde taga sig en liten rekreation under vintermånadernaf Men utvecklingen, i hvilken riktning som hälst, kan visserligen hämmas och förryc: kas, men aldrig helt och hållet förgväfvas. Så var det också med hänsyn till ångans tillämpning i stort, ty under det att vetenskapsmännen fälde sina visa domslut, konstraerade i studerkammaren, samt köpmän ner, eluru de gerna ville hatva saken till stånd, ännu tvifiade på dess rentabilitet, arbetade kundradetals hutvuden och händer i Bristol på byggandet at ett stort ångilartyg, som skulle lösa tvisten. Praktikens män hyste nämligen icke samma åsigter som teoriernas, och derför uppstod ingen brist på nödigt kapital, Great Western döptes detta fartyg till af prins Albert, som var närvarande, när det år 1838 löpte af stapeln. Det lär hafva varit ytterst elegant, så till inredning som det yvtre, var 236 fot långt, hjulen 28 fot i diameter, med tio fots skoflar och maskinen räknade 450 hästkrafter. Great Western afgick från Bristol på sin transatlantiska tur den 8 April 1838, medförande 660 tons kol; men endast sju passagerare, ty att göra det första försöket öfver Atlanten med en ångbåt, betraktades då ungefär lika riskabelt, om icke mera, än nu att gå upp med en luftballong. Tre dagar förut hade ett annat, mycket mindre ångfartyg, Sirius, som dittills gått mellan London och Cork, gifvit sig i väg, äfven med New York till mål, af ingen annan orsak än ren täflingslusta. Dessa båda voro de första ångfartyg som gingo öfver Atlanten, och det är lätt att tänka sig med hvilken oro alla profeter afvaktade resultatet. Och huru slagna blefvo icke dessa teoriernas män, då slutligen underrättelse inlopp från Amerika att båda fartygen lyckligensankommit till New York den 23 samma månad, utan att förlora hjulen, ehuru de haft svåra motstormar att utstå, och utan utt kolkonsumtionen stått i det ringaste örhållande till .hvad man förespått att den skulle uppgå till. Triumfen var sålunda ullständig, och kapital och företagsamhet .ogo nu saker om händer. Det ena stolta artyget efter det andra såg så småningom lagen, förenklingar och förbättringar i deas byggnad och maskineriernas konstrukion framkallade större snabbhet och gjorde itörre prisbillighet möjlig med afseende å raktgods och passagerare — och den dag, tom nu är, underhålla 8 till 10 stora komvanir, hvartdera med ett ansenligt antal ättefartyg, ångbåtstrafiken mellan den gamla ch nya verlden, sig sjelfva till en stundom vanska betydande vinst, samt de båda verlds: a till en djupt ingripande, ömsesidig ördel, — — — — Jag hade med knapp nöd hunnit sluta fvanstående, som jag boppas icke måttet örefalla för torrt och långtrådigt, då the ressing bell ljöd i stora salongen. Således: ort med pennan. The dressing bell är ämligen en påminnelse till passagerarne, n half timme före middagen, att göra toi stt till den gemensamma måltiden. Jag vättar sålunda bort bläckfläckarne från ngrarne, låter kammen några gånger fara enom håret, ordnar halsduksrosen och ger lig så af, jag medgifver med föga hopp om tt få se några nya ansigten, ty stormen ortfar och fartyget ruilar med stor våldamhet, — — — — — em ber er å