Aftonbladet – 19 november 1874, sida 2

stunden hade han hyst medlidande för henne och gjorde det ännu, ty medlidandet, den renaste, den minst sjelfviska af ala jordiska känslor, är äfven den; som sist slocknar i ett ädelt sinne. Ännu några timmar. och de skulle för alltid skiljas Han visste mycket väl hvad han hade att säga henne. stackars barn, och Yiycket ömt och fogligt ärnade han gå till väga. Den kalla nattlutten rusade in ikupån, och på samma gång en flod af bländande månsken; konduktör.ns hufvud syntes och försvann och doktorn var åter ensam med sina tankar. Det var en härlig natt; Winifred, som i samma stund satt vid sitt fönster, såg dess skön. het och suckade, då dess ljus förbyttes i mörker, men Cameron skänkte ingen uppmärksamhet deråt, han var alt för upptagen al sina tankar. tankar på henne och hennes framtida Välfärd. Under dessa sorgsna tankar föllo de trötta ögonen ihop, och för första gången i sitt lif sof doktor Cameron i en järnvägskupå. Hvilan blef dock icke långvarig; inom en half timme vaknade han häftigt, på samma gång som genljudet af ett hemskt skrik än nu ljöd för hans öron. Bantåget hade just anländt till stationen i en stor fabriksstad. och troligtvis var det den gälla signalen från lokomotivet, som väckte honom så har stigt och plågsamt. Det var tvifvelsutan rätt kyligt på natten, ty Han befann sig vid uppvaknandet i full fross-skakning. Han fann svårt att samla sina tankar och strök sig med handen öfver pannan, stora drop par af kallsvett stodo på hans panna. Came ron drog undan jalusien och såg ut; natten var ej mörk, föremålen framstodo, ehurn töckniga, emot den dunkla bakgrunden. En klocka hördes slå. Några passagerare ste go ur, andra kommo i stället; föp den ene