Aftonbladet – 17 november 1874, sida 3

wr Vidare yrkade han, att till slutet af detta mom. rIskulle fogas ett så lydande tillägg: skolande sI dessa skuldförbindelser vara försedda med sådan säkerhet, som af drätselnämnden godkännes. Denna af honom nu föreslagna granskning ansäg tal., med kännedom om nämndens bevågenX Ihet mot bolaget, ej böra blifva oskäligt svår. Hr Almgren framhöll järnvägens nytta för staden, som derigenom komme i förbindelse med Bergslagen, och ansåg att man ingen rätt hade att klandra bolaget, enär de verkstälda arbetena mn af stadens ombud granskade och godända. Hr Lagerstråle upptog till bemötande invändningen mot kommunalstyrelsens befogenhet att I besluta den i fråga satta aktieteckningen och anförde ätt kommunens befogenhet att understödja ärnvägar numera genom de många olika prejuikaten vore konstaterad oeh faktiskt erkänd. Enligt ett föregående beslut kunde räntan å det garanterade lånet uttaxeras, och hade det varit kommunens rättighet att besluta garantien, då I måste det också vara dess rätt att förändra denna il till aktieteckning. Vidare erinrade tal., att bolagsmännen icke kunde kännas skyldige att er-Isätta-staden dennes möjliga förlust till följd af -lräntegarantien och att intet bolag gerna komme -latt öfvertaga banan med rättighet för staden avt i l bibehålla sin förmånsrätt. Derför måste, om det 1 jnu varande bolaget ej kunde fullborda banan, staden antingen sjelf bygga den samma eller ock afyttra eganderätten till någon annan. Attdenne icke ville låta företrädesrätten qvarstå, vore troligt. Det minsta han komme att pruta af, blefve väl kostnaden för den påbörjade järmvägens färdigbyggande, eller 2,850,000 rår. Första mom, blef derefter antaget med den af hr Sjöberg i första punkten föreIslagna förändringen, hvaremot det föreIslagna tillägget blef, på yrkande af hrr La gerstråle och Walleaberg, afslaget med 47 I lröster mot 41. Samtliga de öfriga momenten med sina il bestämmelser och vilkor blefvo derefter af hrr stadsfullmäktige bifallna, Som vi förnt meddelat innehållet af: de samma, anse vi onödigt att här åter intaga dem. Slutligen skred man till afgörande af I sjelfva hufvudfrågan, eller om staden skulle lutbyta räntegarantien mot aktieteckning. I(Den föregående diskussionen hade visserligen äfven ingått på denna fråga, men den lupptogs egentligen med anledning af första I momentet af beredningsutskottets utlåtande.) Ordet erhölls nu först af hr Rossander, som inledde sitt anförande med en erinran om att räntegarantien verkligen ej eger det värde, som motståndarne till det nu föreliggande förslaget föreställa sig.. Man tror, att om staden nu ej ingår på. aktieteckningen, så gör bolaget visserligen cession, men de tre millioner, som de nu varande aktieegarne nedlagt i företaget, skola väl kunna betrygga staden för förlust i anledning af räntegarantien. Men hvad blir egentligen följden? Emedan bolaget af räntegarantien hindras från att upptaga ett nytt lån, kan ej banan fullbordas, så framt ej Stockholm öfvertager hennes byggande. Men något sådant vore nästan omöjligt att tillfredsställande utföra, och stadsfullmäktige skulle säkert skarpt klandras, om de beslöte något sådant. Återstår således endast att till ett nytt bolag aflända sig eganderätten. Men ettsådant är ej lätt bildadt och skulle säkerligen endast till underpris öfvertaga banan. En gifven förlust skulle således alltid derigenom uppstå för staden, som dessutom då måste nöja sig med en bana utan början -och slut. Understödjes deremot bolaget medelst en aktieteckning, åstadkommes en bana, af hvilken staden har gagn. För 1!, million är då Ludvika sammanbundet med Lilla Värtan — för den händelse bolaget verkligen kan bygga denna bana. Kan också bolaget ej göra det — och dess styresmän ha ej visat sig såsom några finansiella trollkarlar — så är dermed intet förloradt; saken står då i samma skick som nu. Tal. ansåg derför, att man bäst befrämjade kommunens intressen genom att säga ja till utskottets hemställan. Hr Aug. Fries omnämnde, att han från England haft bref, somantydde möjligheten af att der ett bolag skall kunna bildas, som öfvertogel; banan. Yrkade-på uppskof för vidare utrednings vinnande. . Hr Montelius föreslog ett nytt alternativ: att Stockholm för närvarande icke skulle göra några uppoffringar för banans utsträckning, utan först se till, att den påbörjade delen blefve färdig. Möjligt vore ock, att man derför finge lemna något nytt understöd, men då hade man åtminstone något fullt färdigt. i Grefve von Rosen beklagade att man låtit förleda sig af det lockbete, som genom garantien utlagts, men nu funnes ingen annan utväg att äterfå hvad man uppoffrat än att bygga en bana med både början och slut. Beklagade, om det skulle gå så långt, att ett engelskt bolag komme att bygga banan, ty dä finge man måhända en mindre solid byggnad. Hr Lagerstråle framhöll, att ett uppskof skulle tillskynda stor skada. Arbetena skulle afstanna, och ingen visste när de komme att återtagas. Det hade antydts, att ett engelskt bolag måhända skulle vara villigt att åtaga sig järnvägsbyggnaden. En sådan tösning af frågan beklagade tal. på det högsta. Han ville ej upplefva den dag, då den bana, som Sveriges hufvudstad garanterat med en summa af 5 millioner, skulle öfvertagas och byggas af ett engelskt bolag och ledas förbi hufvudstadens gränser till dess närmaste hamn. Hr Wallden-ville icke fästa sig vid den finansiella sidan af saken, utan endast referera ett förhållande, som till den nu föreliggande frågan bildade en parallel. Då det varit fråga om hufvudstadens angelägenheter, hade man ofta anfört exempel från rikets andra stad. Tal. erinrade sig särskildt, att, då denna fråga förevar till behandling inför stadsfullmäktige den 29 Juni 1871, en af de talare, somlifligast motsatte sig förslaget om räntegarantien, såsom stöd för sin åsigt anförde, att Göteborgs stad icke lemnat något understöd till järnvägsbyggnader. Den hade icke häller då behöft det, ty dess förbindelse med bergslagen ansågs betryggad af de befintliga kommunikationsmedlen. en samtidigt med beslutet om Vesterås—Bergslagsbanans byggande väcktes förslaget om anläggandet af den stora bergslagsbanan. Det dröjde en tid, innan Göteborg intresserade sig för detta företag. Men svårigheter mötte att få ihop tillräckligt med penningar till byggande af den 50 mil långa banan, så att man började befara, att hon skulle stanna vid Kil och transporten från bergslagen söka sig en utväg till Kristiania. Men knappt hade man kommit till visshet härom, förrän Göteborgs stad, oaktadt den redan hade en bergslagsbana, den 29 Mej 1873 tecknade stamaktier för ett belopp af 3 millioner kronor i en bana, hvars aktiekapital icke var större än Vesterås—Bergslagsbanans, men som hade en obiigationsskuld på icke mindre än 36 millioner kronor, och som skäl härför anförde stadsfullmäktige i sin till k. m:t stälda begäran om det, af k. m:t äfven medgifna tillstånd att få upptaga ett mot teckningen svarande lån, att fortsättning till Göteborg af järnvägsanläggningen från Falun till Kil vore af djupt ingripande betydelse för Göteborgs samhälles utveckling och välfärd, att företaget utan aktieteckning at Göteborgs stad komme att undanskjutas till en oviss framtid, i hvilket fall företag till trafikens ledande åt andra håll kunde komma till stånd; samt att, utom fördelarne för staden af ökad affärsverksamhet, den nya järnvägen skulle, sedan den fullbordats, för stads kassan medföra direkta inkomster, fullt motsvarande ränta och amortering å det tillskjutna kapitalet, oberäknad den utdelning, som aktierna kunde lemna, hvadan i sjelfva verket endast räntan å aktiekapitalet under byggnadstiden vore den utgift, som aktieteckningen skulle medföra för staden-. Tal. slutade med att uttrycka sitt beklagande öfver, om ej Stockholm ville göra något för att få en bana, som sammanbunde Stockholmoch dess förnämsta hamn-med bergslagen. (Ur Dagbladets referat.) Hr J. W. Bergström förordade den föreslagna aktieteckningen. Hr Sjöberg förklarade sig icke af den förda diskussionen hafva blifvit öfvertygad om det lämpliga i den föreslagna aktieteckningen. Han bestred ej banans nytta, men trodde dock att föreställningarna i detta afseende i allmänhet vore öfverdrifna. Ett faktum — om ock beklagligt — vore att Stockholms handelsområde minskades. Och detta skulle säkerligen icke hjelpas derigenom att banan framdroges till Bergslagen. Denna utsträckning skylle möjligtvis äfven hafva till följd, att staden skulle nödgas inlösa Vessman—Barken-järnvägen, med hvilken bana den nu förslagna linien skulle råka i kontakt. Det steg, som nu vore i fråga att tagas, vore det andra; det första togs 1871. Etttredje skulle ej låta vänta på sig, och framdeles skulle det låta såsom nu. att Stockholm för sin heders 1 4 me JV nr oe ms, Ses mm FA mA en BR BA I RA OA 0 Vet mr rd. Er KA