Aftonbladet – 17 november 1874, sida 3

-lsamma ställning, som individerne för århunt Idraden tillbaka inom samhället, då hvar och Jen måste gå beväpnad. Den allmänna vär-Inepligten bildar ett uttryck af detta allmänna samhällstillstånd. Ettfolk, som icke förstår tillämpa denna grundsats i alla dess konseqvenser, skall förr eller senare befinna sig i samma ställning som de vapenlösa slafvarne under det forna samhällsskicket eller som de svaga individerne, som icke förmådde begagna sina vapen. Om vi nu så länge Iblifvit lemnade i fred, är detta endast att tillskrifva den omständigheten, att ingen främmande makt funnit sig ega anledning att af oss fordra något, som i egentlig mening kunnat inkräkta på vår sjelfständighet såsom folk. Men så snart någon makt finner med sin fördel öfverensstämmande latt af en eller annan anledving framställa fordringar, på hvilka vi icke kunna ingå, kan man vara fullt öfvertygad om att han noga öfverväger, om de kostnader, han för lett anfallsutförande måste underkasta lsig, stå i något skäligt förhållande till j det politiska resultat han önskar vinna: Finner han nu de försvarskrafter, som kunna lemot honom. uppställas, vara så svaga, latt det från. hans sida fordras föga kraft ansträngning och således äfven ringa kostnader att öfvervinna. dem, tvekar han licke att företaga anfallet. Denna beräkTning från bans sida framstår hvad oss be träffar , så mycket naturligare, som till följd af nödvändigheten för honom att företaga Tlandstigning vidt anfallets utförande kostnaderna stiga ofantligt, om hanfinner sig nödsaTkad att på en gå g öfverföra en betydligare styrka. Det bör således vara för oss af synnerligt stor vigt att undersöka, hvilka dförsvarskrafter i så fall stå oss till buds. Härvid måste vi noga betänka, att ju star Ikare de politiska bevekelsegrunderna till anfallet äro och således ju allvarsammare kriget synes blifva, dess mera måste vi vara beredda på att icke hela vår armå på en gång sättes på spel, utan att möjlighet förefinnes att bakom denna armå, i händelse den blefve upprifven eller tillfångatagen; kunna uppställa en annan, eller att åtminstone kunna förse den första med ersätt vingsmanskap, som icke är helt och hållet obildadt för kriget. Medgifver man nu riktigheten af dessa premisser, hvilka vi tro hvarken från politisk eller militärisk synpunkt kunna bestridas, kan man vid betraktandet af våra militära institutioner icke värja sig för dystra aningar, om man söker göra klart för sig huru vi i händelse af ett anfall skulle kunna åstadkomma en verkligt krigsduglig armå, och än mindre huru denna arm skulle kunna hållas fulltalig med någorlunda utbildadt manskap. Då detta på sätt vi skola söka viga icke med våra militära institutioner ens är möjligt, synes det uppenbart, att det blir än mera omöjligt för oss att kunna tillämpa den för ett verkligt starkt försvar ytterst vigtiga regeln att bakom den armå, som rycker emot fienden, vara i stånd att i händelse af behof kunna mobilisera en annan. Första frågan blir här, hvilken rol de värnepligtige skola komma att spela vid en mobilisering. Med undantag af ett ringa antal, som vid unga år ingått vid något af de garnisonerande regementena och, efter att der hafva uttjent sin kapitulationstid, återgått till det medborgerliga lifvet innan de uppnått den ålder, då deras värnepligt enligt nu varande lag upphör, eller 25 år, äro de öfriga värnepligtige för kriget fullkomligt obildade, De öfningar om till sammans 30 dgar, fördelade på två år, som komma de värnepligtige till del, hafva, till och med om kriget utbryter på våren, endast 23, 24 och 25-års-klasserna erhållit, och att emot en fiendtlig armå, som efter allsannolikhet kommer att uteslutande bestå af verkligt utbildadt maaskap, sända en armå, bestående till hälften af manskap, som icke erhållit tillstymmelse till någon verklig krigsbildning, synes oss knappast vara tänkbart. Då nu härtill kommer att från krigs styrelsen den obestridliga sanningen blifvit uttalad: att den indelte soldaten till följd af ofullständig rekrytbildning befinner sig i ständigt rekryttillstånd, med hvilka ord en skarp protest således blifvit inlagd emot bans lämplighet som stamsoldat eller hans förmåga att kunna bredvid sig upptaga ännu mindre utbildadt manskap, synes detta gamla talesätt om en armå, bestående af stam och beväring, vara för alltid jordadt, och vi vilja hoppas att detta med nutidens taktik oförenliga begrepp häller aldrig inågon form mera skall återuppstå. De värnepligtige kunna derför med all sannolikhet icke vid krigets utbrott beräknas för den aktiva armen och de kunna det så mycket mindre, som en fiende just till följd af de svaga försvarskrafter. som stå oss till buds, och svårigheten att i hast kunna mobilisera dem vi ega, känner sig oförbindrad att landsätta en mindre styrka af 12—15,000 man, försäkrad som han är att utan fara kunna uppehålla sig, till dess han erhåller förstärkning. För att verkställa detta, erfordras för honom icke så långa förberedelser och hvarigenom således än mindre det kan förunnas: o8s tid att hinna gifva de värnepligtige någon i mineta mån tillfredsställande öfning.: Våra dagars historia har alt för väl visat, huru den politiska horisonten från att vara : idel ljus i en hast höljes med moln. Det vore sannerligen en sorglig illusion, hvaråt vi skulle hängifva oss, om vi trodde, att det skulle lemnas oss tid att inkalla de värnepligtige och att hinna gifva dem den utbildning, kriget fordrar. Så vida något försvar således kan tänkas, måste vi derför ensamt räkna på det, som ännu i närvarande stund kan gifva hopp om att bilda element till en armå, eller de gar nizonerande och indelta trupperna. Föratt gifva en åskådlig bild af den styrka, vii så fall skulle kunna uppställa emot en i landet inträngande fiende, skola vi göra början med infanteriet. : Den styrka, hvaröfver vi med afseende å detta vapenslag förfoga, utgör 4 gardesoch 43 indelta bataljoner, hvarjämte på de indelta regementena finnas 4 2:dre kaptener och 4 2:dre löjtnanter afsedda för en 3:dje bataljon samt på kårerna ett lika antal afsedt för en 2:dra bataljon. Underbefälskadrerna äro så svaga, att äfven under normala fredsförhållanden ett ganska betydligt antal måste tagas ur ledet. Hvar och en af dessa 47 8. k. stambataljoner kan icke öfver hufvud vid en mobilisering beräknas till mera än 400 man underbefäl och trupp, såledez en styrka af 18800 hvilken, om officerarne medräknas, följaktligen icke ens uppgår till 20,000 stridande. Om nu hela denna styrka kunde vid en mobilisering beräknas för det direkta försvaret skulle möjlighet förefinnas att kunna bilda en armå, som med de öfriga vapenslagen skulle komma att uppgå till omkring 25,000 man, men då skulle följden blifva att det vore en absolut omöjlighet att bakom denna arm6, j händelse den blefve upprifven eller tillfångatagen, kunna bilda en annan. Det blefvo således att sätta statens välfärd på ett enda kort, något som klokheten så mycket mera förbjuder, som på denna armå, till följd af de korta årliga