Aftonbladet – 17 november 1874, sida 3

Winifred satt vid fönstret och betraktade trädgården, den solklara himlen, springbrunnen, :som glittrade och sorlade. Alt var. tyst och stilla; intet ljud hördes utom fontänens regelbundna plaskande eller när trädgårdsmästaren emellanåt hvässte sin lie. Hon var ensam. Willie hade ej varit inne hos henne på hela dagen; alt sedan hon skref detta bref, hade andra tankar så full komligt upptagit henne, att hon till och med glömt att han fans till. Winifred hade tagit det olyckligaste steg en qvinna kan taga, hon hade trotsat både gudomlig och mensklig lag. Osökt och utan att dertill hafva blifvit lockad, hade hon kallblodigt underskrifvit sin egen vanheder och undergång. Hon hade slitit hvarje heligt band, och dock teg hennes samvete. Miss Burns hade en gång förnekat, att denna qvinna hade ett hjerta; hon kunde med lika mycket skäl hafva förnekat, att hon hade ett samvete. Hon hade icke en tanke för sitt hem, sin make, sitt barn; hon tänkte ej ens på den man, till hvilken hon skrifvit; hon tänkte endast på sig sjelf och på det lif, som hon hoppades låg framför henne — ett lif under en solig himmel, långt borta från det nuvarandes torra prosa, en tillvaro af drömmar och hänryckniag; vandringar i en ny, härlig natur, under en ständigt klar himmel eller på mänbelysta vatten, der intet annat ljud störde tystnaden än årornas plaskande och näktergalens sång. På ett sådant lif var det, hon tänkte, der hon satt, stödjande sina armar mot fönster brädet och med blicken vänd mot trädgården. Då kom hennes man in och gick rakt fram till hence med brefvet i handen. Se här det bref, som du skrifvit till m Tkornton och hvilket kommit för sent at.