Aftonbladet – 17 november 1874, sida 3

Om reformen i vår krigsförfattning. TI. Om våra militära institutioner. (Forts. från lördagsbl.) Vi hafva vid redogörelsen för våra mililtära institutioner förut sökt framhålla det l ytterst skadliga inflytande, de samma utöfvar på folkmedvetandet, i det att de hos folket skapat föreställningssätt; som stå i den skarpaste strid med dem, som måste finnas, så snart det blir allvarsamt tal om de militära konseqvenserna af den politiska grundsats, som först för ett par år sedan införts i vär krigsförfattning, eller den allmänna värnepligten. Till följd häraf är det också dessa våra militära institutioner, hvilka ensamt och allenast derigenom mest lägga hinder i vägen vid utförandet af den ge nomgripande reform i vår krigsförfattning, som nu står för dörren. Om de svårighe ter, krigsstyrelsen har att öfvervinna vid reformens genomförande, eller att från en organisatior, der soldaten grånar i tjenster och antalet rekryter för hvarje år utgör eti ytterst ringa antal eller i medeltal 3 å 4 man å kompaniet, omedelbart öfvergå till en organisationsform, der armån blir en militärisk bildningsanstalt för de värnepligtige, och då, med undantag af höstmötena, kompaniet hela året blir om en ständig rekrytskola för den ena årsklassen efter den an dra, är en alt för grannlaga fråga, för att vi derpå vilja inlåta oss. Vi bafva här så mycket som möjligt sökt inskränka oss till att behandla frågan från de synpunkter, som vi tro detligga inom gränsen för medborga befogenhet att intaga i en fråga, af den beskaffenhet som denna. Då fosterlandets trygghet måste för ozg alla vara lika kär, tro vi det ej häller kunna ligga utanför vår befogenhet att undersöka, å ena sidan, hurn stor försvarskraft dessa våra militära institutioner kunna åstadkomma och, å andra sidan, de kosinader, som landet härför i närvarande stund mäste vidkännas. Så snart fråga blir om att utreda den militära styrka ett land är i stånd att utveckla, måste man alltid tänka sig huru förhäållandena komme att gestalta sig, om landet råkade i krigstillstånd och således på allvar måste vidtaga alla de åtgärder, som erfordras för att försätta landets försvarskrafter på fältfot, eller, såsom det vanligen benämnes, mobilisera armån. Då kriget är att betrakta som ett abnormt samhällstilletånd, som framträder i så myc ket skarpare afbrott från detnormala fredstillståndet, ju starkare den politiska spän ningen varit mellan de två fiendtliga makterna innan kriget slutligen utbryter, måste äfven kriget framträda under mycket olika former. Do åtgärder, som måste vidtagas, för att kunna möta det samma, kunna räknas ända från dem en stat vidtager föratt skydda sin neutralitet, ända till dem, som blifva nödiga. när det synbarligen gäller en strid på litl och död för statens politiska sjelfständighet. Tila har det folk sörjt för sin tilvaro, som) icke gjort sig beredt för alla eventualiteter. I styrelsens hand bör alt hvad till den yttre politiken hör med fullt förtroende läggas. Det kan icke framställas en absurdare sats än den, att ett lands regering icke skulle ega rätt att förklara krig utan att derom behöfva rådfråga riksdagen och afvakta dennas bifall. Föga bar man att befara att regeringarna utan folkets önskan kasta landet i krig. Det är sannerligen icke numera regeringarna som drifva folken till krig, utan lävgt vida mer tvärtom. Men just derigerom, att det är folken som nu öfvertagit detta, komma också krigen att framträda i en vida våldsammare gestalt än förr, då regenterne förde sinal 8. k. kabinettskrig med sina legda soldater. För ett folk, som vill vara försäkradt om fred, är det framför alt af vigt att hafval. sina försvarskrafter så ordnade, att landets regering vid förhandlingar med utländskaj makter kan vid någon förveckling visa den fasthet, som endast är möjlig, då regeringen vet sig ega ett politiskt instrument, en armå, som är i stånd att häfda statens intressen och värdighet. Äfven om vi nu mera än ett halft sekel fått njuta fredens välsignelse, hafva vi dock under denna tidpunkt, sär: skildt under kriget mellan Ryssland och vestmakterna, måst lägga i dagen vår poli tiska svaghet och mera än en gång af utländingen fått uppbära spott och hån för svagheten i våra militära institutioner. För kraftigare argument kunna vi blifva utsatta och en dag finna oss vara en sådan lekboll på den politiska arenan, att vi der blifva utsatta för ständiga förödmjukelser. Minst i våra . dagar är det möjligt för ett af Europas folk att kunna isolera sig från det öfriga Europas statsmakter. Under lugna tider kännes trycket i-ke, men blir så mycket starkare, om de politiska stormarne närma sig våra landamären. Vi hafva tillåtit oss dessa reflektioner för att framhålla den nära förbindelse, hvari kriget står till politiken, och de många olika grader af kraftyttring, ett folk särskildt i våra dagar bör kunna åstadkomma för att vara försäkradt om sin sjelfständighet. Folken intaga till hvarandra i våra dagar ) År 1865 ; tidigare uppgifter osäkra.