Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

ver han diktat sin satir. Att det goda och sunda derinom fått ett alt för ringa utrymme behöfver icke vara något felien komedi såsom sådan, men torde deremot böra så anses, då förf, under stundom tagit ansatser till frambäfvandet af stora och ädla motiv gent emot de små egoistiska, och derför kunna vi ej annat än klandra, så väl att kärleken mellan Fjeldbo och Thora och! emellan Ragna Monsen och kandidat Telle endast skildras i förbigående och sålunda blifver follkomligt intresselög, som i syn. nerhet att det uppslag, som gifves i slutet af tredje akten i Selmas smärta och harm öfver att af de sina behandlas såsom ett barn eller en docka, den der man leker med i stället för att göra henne delaktig af lifvets allvar och sorger, under styckets vidare utveckling lemnas fullkomligt obegagnadt. Hvad som kunnat varda ett stort motiv till utvecklingen af en ädel karakter och förbättringen af hennes mans på villovägar stadda har derigenom förfallit till blott en qvinlig nyck — eller en nyck af förf. — ty, nästa gång vi återse Selma och hennes man, synes förhållandet dem emellan vara alldeles det samma, som förut. På samma sätt är det icke den tåliga kärleken hos Fjeldbo och Thora, som öfvervinner kammarherrens misstroende mot den förre och derpå grundade ovilja mot deras förening, utan hans samtycke aftvingas snarare sSåsom ett medel att göra sig qvitt och straffa Stensgård. Deremot vilja vi gent emot den uppfattning, som efter styckets första upptagande gjorde sig gällande, påpeka det rent menskliga, som, ehuru doldt under myc: ket slagg, dock förefinnes på djupet af hvarenda af de handlande personernas karakterer, äfven de, som eljest — liksom Monseng — komma det stygga bra nära. Af styckets många karakteror är Stensgård den förnämsta, ieke blott såsom den största rolen och den hvars utveckling är handlingens egentliga innehåll, utan äfven såsom den mest originella och hvars teckning utförts med största skärpa och oblid