Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

skulle företagas samtidigt å hennes tre särskilda hufvuddelar. Denna förpligtelse, detta åtagande hade svikits. Anspråken att åtagna förbindelser hållas i helgd anses i allmänhet ej vara obilliga och det vore ovilkorligen fullmäktiges skyldighet att tillse att de ock fyllas. På mångfaldiga andra sätt hade bolaget visat att det betraktade de uppstälda vilkoren såsom hade de ej funnits till. Så hade bolaget varit obehörigt att till andra ändamål, än de med dem afsedda, använda de penningar, det fått genom den af Stockholms stad beviljade garantien. Och likväl hade högst betydliga summor, sammanlagdt mycket öfver en million, blifvit till andra ändamål använda eller föreslagna att användas. Detta sätt att gå till väga vore så högst betänkligt, att det fordrade att den allra största varsamhet måste iakttagas innan man inläte sig på några nya öfverenskommelser. Derför yrkade tal. afslag å utskottets förslag i det skick det nu förelåge. Hr Weber yrkade likaledes afslag. År 1871 hade påståtts, att om något förslag vore välbetänkt och välgrundadt, så vore det detta. Nu vore det främsta skälet för den gjorda framställningen, att af oberäkneliga orsaker hade nya kostnader tillkommit. Den föregående tal. hade nämnt några af dessa. Men vore dessa verkligen sådana, att de ej kunnat och bort beräknas? Genom obehöriga manipulitioner hade de af tillfälliga utgifter ej föranledda ökade kostnaderna nu uppgått till 1,776,000 kr. Sant är, att dessa kunna höja banans framtida värde; men visst är att de bort på förhand beräknas. Hade det ej vidare varit en skyldighet, att, innan man inlåtit sig på förändringen i det ursprungliga kostnadsförslaget, tillse att erforderliga medel förefunnes? Så hade dock ej skett. — Den nu gjorda framställningen hade förknippats med förespeglingar om stora fördelar och dylikt; men tal. hoppades att dessa ej skulle låta alt för talande i stadsfullmäktiges öron, så mycket mera som mot de gjorda beräkningarna högst graverande anmärkningar skulle kunna göras. Så hade kostnaderna för den rörliga materielen vid en bana om 18!, mils längd blifvit beräknade uppgå till 1,375.000 kr. Tager man till måttstock för det verkliga behofvet den materiel, som statens järnvägar och Köping -Hult-järnvägen använda, så skulle den nödvändiga kostnaden för Stockholm—Vesterås—Bergslagsbanans materiel ippgå till 2 000.000 och således förefunnes här en brist på öfver 600.000 kr. Vidare hade utsträckningen till Lilla Värtan upptagits till 300,000 kr., då senare undersökningar likväl visa att den skulle komma att kosta 650,000 kr. Relexionerna göra sig sjelfva. Kommer nu denna bana till stånd, så mäste äfven hamnen vid Värjan ordnas, och om kostnaderna härför har man innu ej den allra ringaste utredning, lika litet som om Stockolms verkliga behof af denna hamn. 3kall man nu på rak arm kunna bifalla ett anlag till en bana, som förutsätter en hamn, om vilken man ej vet om den verkligen behöfves ler icke. Man säger, att får ej banan det nu frågavarande understödet, så blir hon ej färdig. Härom vet ingen något. man blott tror, och sin subjektiva mening kunde äfven tal. nämna. Den rar att banan äfven utan detta understöd skulle komma till stånd. Kunde man antaga att intet iytt bolag ej skulle vilja öfvertaga banan och ullborda henne, så vore ju detta ännu ett skäl utt icke nu inlåta sig på några transaktioner med det gamla. Hvad banan till Lilla Värtan oeträffar, skulle tal. rent af vilja tillstyrka att len på stadens egen bekostnad blefve bygd, för1itsatt att hamnen vore nödvändig för stadens andel. Tal. slutade med att uttrycka sin öfverygelse att de, som stått i spetsen för det nu i åga varande bolaget, varit ledde af den uppiktigaste önskan att befrämja stadens och lanlets sanna intresse och mot motiverna för deras iandlingssätt ville han ej rikta någon anmärkling; men väl måste han göra det mot det sätt, vå hvilket de gått till väga. Ty orätt och oförvarligt vore att med afsigt ställa sig redlös den förhoppning att andra sedan skola hjelpa. Hr Lagerstråle framhöll det fördelaktiga för hufvudstaden i att få en bana, som sammanyunde Bergslagen med en hamn vid Saltsjön. annat fall hade man att befara, att trafiken rån Bergslagen droges till andra hamnar, exempelvis Gefle. Vidare bemötte han några af de öregående talarnes invändningar och anmärkte lervid, dels att utskottet aldrig sagt, att hela vergslagstrafiken skulle komma att gå till hufmudstaden, utan endast att så stor del deraf, som sökte sig väg österut, efter all anledning comme att gå öfver Stockholm, om Ludvika Blefve sammanbundet med en hamn vid Saltsjön, lels ock att hr Webers kalkyler angående grenvanans kostnad berodde på ett missförstånd, Be: räffande påståendet, att man utbytte säkerhetshandlingar med bättre rätt mot dylika med sämre, erinrades, att man medelst aktieteckninren afsåge att få en bana så mycket mera värd än len gamla. Genom räntegarantien afsågs att få n bana för 8 millioner kronor, men genom steging i prisen och genom förbättringar hade kostiaden stigit med 2,850.000 kr. I fråga om den jefarade möjligheten, att ej hela beloppet af de ya aktierna skulle blifva inbetaldt, så fästes ippmärksamheten på, att styrelsen hade att tillse, let ej säkerhetshandlingar från andra än vederäftiga personer emottogos och att det måste igga i bolagets get intresse, att denna sak lefve noga kontrollerad. Det vore ej tänkbart, stt man skulle få det föreskrifna beloppet, 1!, nillion kronor, tecknadt, om den fordran ställes på aktietecknarne, att de skulle erlägg ela beloppet kontant. Slutligen anmärkte tal., tt det väl vore fördelaktigare att teckna aktier ör 3, millioner än att i 36 år betala ränta fter 5 procent på denna summa, emedan aktirna alltid egde något värde. Yrkade bifall till en föreslagna punkten. Hr Wallenberg förnekade att någon omkastning gt rum. Frågan står nu icke längre i samma tällning, som när räntegaranti beviljades, och örhållandena i det hela hade så förändrat sig, tt hvem som hälst, som varit med då saken ehandlades 1871, nu kunde lemna ett helt anat votum, utan att beskyllas för omkastning. ir 1871, hade en tal. sagt, var det ej fråga om tt komma till sjön med banan. Jo, det var ust det, det var, och som bevis härför hänvisade al. till sin då afgifna reservation, äfvensom till et förhållandet, att det icke fanns någon ledaot inom det då varande beredningsutskottet, om icke insåg, att det blefve en oundviklij ödvändighet, om Stockholm ville utbärda täfin med andra handelsstäder, att anlägga en amn vid Lilla Värtan och dit framdraga en irnväg. Behofvet vore sålunda och hade länge arit erkändt, och någon vidare utredning eraf behöfdes icke, och vid den okularbesigting af hamnen, som tal. jämte minst ett tjog f hrr stadsfullmäktige företagit, var man alllänt ense om föreslagets både utförbarhet och ödvändighet. Vidare hade en tal. yttrat, att et varit önskligt om bolaget i Septemher uppört med sin verksamhet och användt sin kasabelållning, 1 !, million, till att betala sina kulder. Ja, om det det hade gjort; men nu är säert det allra mesta användt, och tal. vore glad m kassan vid årets slut räckte till att betala) intan å de utelöpande obligationerna. Vidare ade det påståtts, att det vore lika bra, om icke ;rdelaktigare, atti38 år betala räntan på obligaonsskulden, som genom banans försäljning kune nedbringas till 3 !,, millioner, än att för sama belopp teckna aktier. Men det vore skilnad tt betala 3-!, millioner kr. för en sak, som an sedan ville låta falla i lägervall, mot att ;r samma summa få en bana bygd, som blefve f stor nytta för hufvudstaden. Om man ville imföra den ena utgiften med den andra, måte också valutorna jämföras. Beträffande inändningen, att bland de nya vilkoren ej det m banans byggande samtidigt öfver hela linien annes intaget, erinrades, att man enligt utskotets förslag hade ännu större säkerhet än förut, när hela det belopp, som Stockholm kommer tt teckna, hufvudsakligen skall användas till yggande af den bana, som låge under våra egna gon. Hvad anginge den af en tal. gjorda anydan, att det icke gjorde någonting, om banan inge öfver ända, ty Stockholm kunde i sådant all öfvertaga förvaltningen, så frågade tal., om stockholms instutitioner vore så ordnade, att vi unde öfvertaga en banbyggnad utom stadens ortar. En sådan tanke vore orimlig, och man unde derför icke nog kraftigt lägga stadsfullnäktige på hjertat att söka bringa frågan till tt slut. Slutligen tog tal. bolaget i försvar och yttrade, att detta lika litet som någon anan kunnat Hfvarvinna NÖftervinnaligma ovårioha. 4